Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Margit Sahlin, Oäkta helgon i folklig tro och rit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ö2
margit sahlin*
legenden om hur vid förföljelserna efter Jesu död de tre Mariorna flytt
ombord på ett skepp, som av vind och vågor drivits till Rhönedeltat,
där alltså kristendomen slagit rot tidigare och i renare form än på
andra håll. De heliga kvinnornas svarta tjänarinna blev zigenarnas
skyddshelgon och dyrkades vid en bullersam fest i kryptan.
Förgrundsfiguren i denna sydfranska legendbildning är den heliga
Maria Magdalena. Det var munkarna i Vezelay som på iooo-talet
började göra anspråk på att äga hennes lekamen, som skulle ha
hämtats dit från Palestina. Snart fick legenden emellertid en mer
fruktbärande lokal anknytningspunkt: man fann en 400-talssarkofag,
framställande Pilatus’ handtvagning, och tolkade denna såsom en bild
av Kristus och Magdalena. Därmed menade man sig ha upptäckt
Magdalenas grav — och så kunde den alltfort gängse
Magdalenalegenden växa fram.1
Från Frankrike spriddes Magdalenakulten vida omkring. Där
man inte hade särskilda lokala intressen att tillvarataga, var det
inte den mirakulösa sjöresan till Provence som stod i medelpunkten,
utan man firade i Magdalena den botfärdiga synderskan. Den sköna
unga kvinnan, som vid en källa möter Herren Jesus och av honom
avslöjas såsom djupt fallen och pålägges sträng botgöring i skogen
i åtta långa år, var ett av de mest älskade folkvisemotiven Europa
runt: den svenska 1200-talsvisan t. ex. visar en påfallande likhet med
den katalanska, och i varierande form återkommer motivet —
frånsett Frankrike, Iberiska halvön och Skandinavien — i England,
Tyskland, Mähren, etc.2 Legenden om Maria Magdalena såsom den sköna
botgörerskan har knappast något underlag i evangelierna. Den enda
närmare upplysning om henne som där lämnas är Lukas’ uppgift
(8: 2), att bland dem som följde Jesus var »Maria, som kallades
Magdalena, ur vilken sju onda andar hade blivit utdrivna». Tydligen
har den senare legenden hämtat drag från berättelserna om
samari-tanskan (Joh. 4:5 ff.) och om synderskan i fariséen Simons hus (Luk.
7:36 ff.). Men den verkliga förklaringen till att Magdalena kommit
1 L. Jordan, Das altfranzösische Epos und die grossen Pilgerstrassen
(Germ.-rom. Monatsschr., I, 1909, s. 321—334), s. 327.
2 Jfr Ek, Sv. folkvisan, s. 101; Doncieux, Le Romancéro populaire de la
France, Paris, 1904, s. 144 ff.; Chabaneau, o.e.; V. Smith, Chants du Vélay
et du Forez, Rom., IV, 1875, s. 438 ff.; Sahlin, Carole, s. 173 ff.; J.-F. Bladé
Poésies pop. de la Gascogne, I, Paris, 1881, s. 338 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
