Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Margit Sahlin, Oäkta helgon i folklig tro och rit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oäkta helgon i folklig tro och rit 267
att stå som sinnlighetens representant anses vara, att hennes dyrkan
går tillbaka på medelhavsländernas kult av den chtoniska
modergudinnan. Ett av centra för en sådan hetärisk kult var just Magdala,
och Magdalenas attribut, tornet, (»Mater turrigera» eller »turrita») är
ett typiskt phalliskt emblem (Magdala = torn).1
Ett lika grumligt förflutet har den i Medelhavsländerna
synnerligen populära sankta Martha. Den bibliska Martha från Bethania
tycks ha fått träda in för den semitiska gudamodern, som ofta i
kulten bar det mot Adonis och Baal svarande namnet Marah, Marth,
etc., »härskarinna». Särskilt i Portugal kom det kristna helgonet,
som blev kvinnornas egen beskyddarinna, att bevara den ursprungliga
demoniska och sensuella karaktären och dyrkades på många håll med
magi, orgiastiska riter och helig prostitution.2
I Provence, där den heliga Martha särskilt ofta dyrkas som
krö-garnas skyddshelgon, framstår hon framför allt som drakdödarinnan,
den fruktansvärda Tarasque’ns besegrarinna. Det var med sina
mössband som hon lyckades fängsla det rasande odjuret. Denna
föreställning har satts i samband med den av bl. a. Plutharchos
omnämnda profetissa med kultnamnet Martha, som åtföljde Marius på
hans härtåg i dessa trakter och av honom konsulterades före varje
strid. Hon åtnjöt religiös vördnad bland soldaterna, och det ansågs
vara tack vare henne som segern vanns över de fruktade barbarerna.
Liksom den segerrika trollkvinnan brukade framställas iförd en mitra
med två fladdrande band, hade i legenden om drakens besegrande
mössbanden en avgörande betydelse, och den viktiga huvudbonaden
beskrives på ett sätt som slående erinrar om den förkristna
framställningen.3 Draken såsom symbol för ett besegrat fiendefolk
återkommer ju på många håll i Europa, bl. a i Sverige i anknytning till
sankt Göran.
Om det inte råkade finnas någon kristen gestalt, som särskilt
lämpade sig att i en outrotlig hednisk kult ersätta det ursprungliga
kultföremålet, hände det att man producerade ett alldeles nytt
1 Jfr särskilt J. Baissac, Les origines de la religion, II, Paris 1877, s. 91 ff.
(kap. Marthe et Madeleine).
2 Baissac, 1, c.; Th. Braga, O povo portuguez nos seus costumes, cren9as
e tradi?oes, II, Lisboa, 1885, s. 118 ff.
3 Bérenger-Féraüd, Traditions, s. 33 ff.; Braga, 1. c.; Baissac, 1. c.
17 — 45681 Kyrkohist. Årsskrift 1945
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
