Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Margit Sahlin, Oäkta helgon i folklig tro och rit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oäkta helgon i folklig tro och rit 259
genom en lindrig ändring av namnet förvandlats till ett kristet helgon,
föremål för ivrig kult, är den under medeltiden synnerligen populäre
sankt Vitus. Att detta helgon, som särskilt dyrkades på Rügen
(huvud-kultort: Arkona) och i Böhmen (huvudkultort: Prag), hade en viss
relation till den slaviske solguden Swantewit, har väl aldrig varit
fördolt. På noo-talet berättar prästen Helmold i sin krönika över
slaverna, att munkar från Corvey hade lyckats kristna Rügen och
där uppföra ett tempel till Kristi och sankt Vitus’ ära (879); när
sedan hedendomen åter vann överhand, gick den redan fast rotade
sankt-Vitus-kulten inte förlorad, men den antog en hednisk karaktär:
den helige martyren dyrkades nu som en avgud, och Zwantewit, som
namnet nu i förvrängd form löd, intog den främsta rangplatsen bland
slavernas alla gudar.1 En annan slaverkrönika, från 1168, lämnar
samma uppgift: »S. Vitum, Christi servum, relicto Christo pro Deo
coluerunt, quem corrupto nomine Swantovitum appellarunt», och
författaren skildrar sedan det paganiserade helgonets kultbild, en
fyrhövdad ryttare med ymnighetshorn och pilbåge.2 Också Saxo
Grammaticus ger en liknande framställning.3
Ännu ganska nyligen har denna ur katolska kyrkans synpunkt
väl tillrättalagda teori ansetts väsentligen riktig. Kessel t. ex. går
så långt, att han förklarar alla de andra talrika gudanamnen på -wit:
Carewit, Porewit, Hiroivit, Mirawit, etc., såsom emanationer från
samma ursprung.4
Emellertid råder inte minsta tvivel, att förhållandet varit det
motsatta. Swantewit är det autentiska namnet på den slaviska
huvudguden, troligen en solgud (svent — »helig»; vit = »orakel» eller
< vi = »strida»). Även om sankt Vitus är en historisk gestalt, är
det synbarligen uteslutande på grund av den lägliga namnlikheten
som detta annars föga kända helgon, som saknade relationer till
Nordeuropa, kommit att lanceras som slavernas särskilda skyddshelgon.5
1 J. H. Kessel, St. Veit, Seine Geschichte, Verehrung und bildliche
Darstellungen (Jb. des Ver. v. Altertumsfreunden im Rheinlande, XLIII, Bonn,
1867, s. 152 ff.), s. 161 ff. 2 Ib., s. 168 f.
3 Ib., s. 170 f. Jfr även L. Léger. Etudes de mythologie slave. Rev. de
l’hist. des rel., t. 33, 1896, s. 1 ff.
4 Kessel, o. c., spec. s. 173. Likaså Miklosisch m. fi.; se därom L. Léger,
Svantovit et saint Vit (Rev. de l’hist. des rel., t. 41, 1900, s. 354 ff.), s. 354.
5 Jfr F. Böhme, Gesch. des Tanzes in Deutschland, Lpz., 1886, s. 162;
Léger, de båda anf. arb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
