Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Margit Sahlin, Oäkta helgon i folklig tro och rit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oäkta helgon i folklig tro och rit
265
tade »les enfants filotons ou noués» (den magiska knuten
symboliserar sjukdom), om man med ett ullnystan, kastat från visst
avstånd, lyckades träffa det parti av helgonets staty, som motsvarade
det sjuka stället; nystan som missade tillföllo sakristanen.1 Saint
Mauvais åkallade man för att bringa någon om livet, och saint
Sé-quayre eller Sécaire kunde komma en fiende att förtorka (sécher).2
Flera liknande exempel ha samlats av Gaidoz.3 Om många av dessa
»folketymologiska» helgonnamn ursprungligen voro binamn på ett
autentiskt helgon eller förvanskningar av ett verkligt namn, kan man
naturligtvis också taga för givet, att åtskilliga helgon genom samma
metod blevo helt nyskapade. Där traditionen inte bevarat ett
dubbelnamn, kan man i våra dagar knappast avgöra vilket derå som är fallet.
Båda procedurerna äro lika belysande för folktrons naivt
fantasifulla produktivitet, där en viss självsvåldig lekfullhet i säregen
brytning förenar sig med djupaste vördnad och ängslig vidskepelse.
»L’esprit gaulois» tar sig däremot fritt lopp i en hel serie
skämtfigurer, som väl aldrig någon tagit på allvar. Särskilt populär i den
satiriska litteraturen alltifrån Gautier de Coincy är saint Pangard
(= fiansu, »stormagad»), en karnevalfigur, som personifierade
frosseriet: »Toz tens font feste saint Pan$ard» (Gautier de Coincy).4 »A la
Saint Jamais» är ett skämtsamt uttryck för »aldrig», »sainte N’y
touche» betyder »pryd», etc.6 Särskilt en spjuver som Rabelais
försummar ingalunda att vinna komiska effekter genom helgonnamn
av denna typ, som överflöda redan i skämtlitteraturen på 1300- och
1400-talet. I synnerhet i bedyranden förekomma dessa bizarra
gestalter, naturligtvis gärna av skabrös natur, men stundom rena
»Klang-spielereien», såsom t. ex. saint Hurluburlu,6
Flertalet av de hittills nämnda helgon, som verkligen ha varit
föremål för kult, ha tillkommit genom prästerskapets inspiration eller
åtminstone med Kyrkans tysta medgivande. Det gällde ju att
nödtorftigt kristna gamla hedniska riter, som visade sig omöjliga att
utrota, eller att popularisera en kult som hade svårt att slå igenom.
1 Ib., 514. 2 Ib., 515. 3 O. c.
4 Se Godefroy’s fornfranska ordbok, s. v. Flera exempel Sainéan, o. c.,
s. 484; Nyrop-Gaidoz, o. c., col. 520 f.
5 Nyrop-Gaidoz, o. c., 520.
6 Se betr. detta namn Sainéan, o. c., s. 362. Jfr i övrigt Sainéan, särskilt
s- 359 ff-. 484 f-. Nyrop-Gaidoz, 1. c.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
