Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Gunnar Westin, Brev rörande Gustaf Unonius som emigrantpräst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2<8o
gunnar westin
Snart inträffade likväl omständigheter, hvilka enligt sin natur och den
christna kyrkans stadgar fordrade en invigd Herrans tjenares biträde.
Ett barn skulle döpas, och, länge i saknad af den Heliga Nattvardens
åtnjutande, längtade vi att ännu en gång, såsom sedvanligt i vår hembygd,
nalkas vår Frälsare och blifva delaktige af Hans kärleksmåltid. I vårt
grannskap funnos tvenne unga Missionärer af den Protestantiskt
Episco-pala kyrkan. Någon Luthersk prest och församling existerade ej här.
Dels af hvad vi genom Kyrkohistorien inhemtat, dels i följd af våra
samtal med dessa aktningsvärda Evangelii predikare, i detta ords sannaste
och skönaste bemärkelse, sågo vi ej någon serdeles väsendtlig skilnad
mellan kyrkan i vårt hemland och den Prot. Episcopala härstädes, och vi
tvekade ej att i våra nyssnämnda religiösa angelägenheter vända oss
till dem.
Såsom i visst afseende sammanhängande med hvad jag framdeles får
äran yttra, och, såsom derjemte karakteriserande förhållandena
härstädes, vill jag anföra de ord, hvarmed en af dessa Missionärer helsade mig,
då han första gången besökte mig i min bostad. Han har sedermera blifvit
mig kär som vän, som broder och som lärare, men äfven utom det skulle
jag ej glömt hans ord. Vänligt men allvarligt frågade han mig: »Min vän,
har ni redan varit tillräcklig tid i Amerika, för att hafva hunnit glömma er
gamla religion?» — Det har sedan lika litet som då varit hans afsigt att
förmå mig eller någon annan af mina landsmän att ändra trosbekännelse,
och, då några af oss slutit oss till den Prot. Episc. kyrkan, liar det skett
af en ömsesidig öfvertygelse, att i väsendtligt afseende ingalunda blifvit
några Apostater. Dessa ofvan anförda ord gjorde emellertid på mig ett
intryck, som ensamt skulle varit tillräckligt, att låta mig uppbjuda all
min förmåga till bibehållande af en sann Gudsdyrkelse inom vårt
nyss-bildade »Settlement».
Sistledne sommar och höst ökades ytterligare vårt antal ganska
betydligt. Några Svenska, men flera Norska familjer occuperade det
omkring oss varande, hittills ej upptagna landet. De medbragte barn af
alla möjliga åldrar. Det blef oss äfven i anseende till deras uppfostran
mer än någonsin af vigt, att ordna våra religiösa angelägenheter och att,
om möjligt, förena oss i en församling med en lärare, hvilken på fädernes
språk och i fädernes tro kunde icke blott undervisa det uppväxande
slägtet, utan äfven, måhända ännu nödvändigare, i ett land som detta, söka
att vidmakthålla en sann christendom ibland de äldre. I samma mon
»Settlementet» tillväxte, i samma mon förutsågo vi att en längre tid skulle
fordras, innan de flesta af oss kunde lära sig det Engelska språket,
emedan vårt dagliga nästan uteslutande umgänge med hvarandra skänkte
oss en ganska obetydlig öfning deruti. Af denna orsak påträffas här
personer, hvilka, efter nära tvenne års vistelse i Amerika, dock äro nästan
fullkomligt fremmande för landets tungomål. Amerikas i de flesta fall
förträffliga folkskole-inrättningar erbjuda visserligen en lätt och
ingalunda kostsam undervisning åt våra yngre landsmän; men just härutinnan
uppstodo hos oss äfven åtskilliga betänkligheter. Det vore godt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
