Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Gunnar Westin, Brev rörande Gustaf Unonius som emigrantpräst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2<8o
gunnar westin
gång fattade beslut; petitionen underskrefs och har sedermera blifvit
öfverlemnad till Biskop Kemper och af honom bifallen. I anledning
deraf komma vi att organiseras till en församling under den Prot. Episc.
kyrkan. Mig har blifvit ålagdt att hvarje Söndag predika alternatift
på Svenska och Norska språken, samt att en gång i veckan bibringa
religionsundervisning åt de yngre medlemmarne af församlingen. För
det närvarande bevistar jag ett Theologiskt Seminarium, der jag tagit
en förberedande examen och blifvit admitterad till Candidate for holes
[,holy] Orders. Först efter ett år tillåta mig statuterna att, efter
undergången examen, prestvigas, och invigas till Pastor i den nyss bildade
församlingen. Vår egen Kyrko-Liturgy är, såsom jag nyss nämnt,
bibehållen och kommer äfven för framtiden att följas, så ofta Gudstjensten sker
på vårt modersmål. Sanningen likmätigt bör jag dock nämna, att jag,
dels i saknad af en Norsk kyrkohandbok, dels osäker om, huruvida
Biskopen skulle vilja låta oss följa våra egna kyrkoformulärer, några Söndagar
begagnade den Episc. kyrkans ritual, öfversatt såväl på Norska som
Svenska språken. Och jag förmodar att den olikhet i ceremonier, som då
upptäcktes mellan de båda kyrkorna, i väsendtlig mon bidrog till den
ifrågavarande reservationen. Det må likväl observeras, att skilnad i
några ceremonier icke bort åstadkomma en sådan söndring; ty ingen lär
väl neka, att ju ej Sverge, Danmark och Norge, Tyska stater att förtiga,
ega samma Stats-religion, ehuru de skilja sig ganska mycket i flerfaldiga
ceremonier. Hvad för öfrigt denna söndring inom vårt Skandinaviska
Settlement beträffar, så är jag nära nog fullkomligt öfvertygad, äfvensom
andra med mig, att de reserverande i det hela endast begagnat
religionsolikheterna som en pretext, och att de egentliga orsakerna för deras
vägran, att förena sig med oss i en församling, äro dels någras personliga
ovilja emot mig, dels andras åsigter att hvarje band, äfven religionens, är
tryckande, och redan deraf generade i deras hembygd, äro de glade att
här helt och hållet kunna frigöra sig derifrån. Uteblifvande från kyrkan,
försummelse af den Hel. Nattvarden, uraktlåtenhet att döpa sina barn
&c., äro saker dem ingen har rätt att förebrå dem, i hvilka de följa sitt
eget godtycke, och för hvilka de endast äro sig sjelfva ansvarige —
åtminstone tills vidare.
Beredande mig för mitt vigtiga och ansvarsfulla kall, och, bedjande
Gud om nåd och kraft att det rätt kunna uppfylla, har det varit mig
smärtsamt, att genast i början se en söndring uppstå mellan dem, som
min sträfvan just var och är att bibehålla förenade. Kände jag ej nu en
inre uppmaning att med Guds hjelp fullfölja det verk jag påbegynt, och
vore det ej för det vänskapsfulla förtroende, jag åtnjuter af de öfriga
bland mina landsmän och härvarande Norrmän och Danskar, hvilkas
önskan kallat mig till mitt närvarande ansvarsfulla värf; så återtoge jag
igen mina fordna landtmannagöromål. De flesta af mina landsmän
bevista ej mer såsom fordom våra Gudstjenster, oaktadt åtminstone der
någon fremmande religionsåsigt hvarken blifvit predikad ej heller af mig
skall komma att predikas; och denna söndring tyckes äfven i öfrigt ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
