Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Jean G. H. Hoffmann, La réforme en Suède 1523—1572 et la succession apostolique (Prof K. B. Westman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
granskningar och anmälningar
347
tiden ha dessa konsekvenser klarast och utförligast dragits av Laurentius
Petri i hans skrift mot Herbst (s. 176-180), där det med utgångspunkt
från det allmänna prästadömet framhålles, att kyrkans tjänare får sin
legitimitet icke genom handpåläggning av den eller den, utan genom att
vara korad till tjänst omedelbart av Gud eller medelbart av kyrkan;
invigningen kan ske genom präst eller biskop. Rätt apostolisk succession
ha de präster, som leva efter apostlarnas lära. (Se härom vidare från
romersk synpunkt Theodor van Haag i KÅ 1944; dennes utredning om »Die
apostolische Sukzession in Schweden» har utkommit för sent för att kunna
av förf. användas.) Den antydda linjen från reformationstiden ned till
vår kyrkas åskådning i nutiden kunde av förf. klarare ha dragits.
En annan punkt, där man saknar något av vikt i framställningen,
gäller bevarandet i Sverige av den synodala traditionen (s. 67, 135, 141 f.).
Förf. prisar i sina slutsatser (s. 314 f.) hos svenska kyrkan dess »double
succession ininterrompue» från urkyrkan — den episkopala och den
synodala kontinuiteten. Men den förra ägnar han mycket större intresse
än den senare, om vilken man knappt får mer än ett par sparsamma
notiser på tal om Örebro-mötet 1529, varifrån språnget oförmedlat tas till
1860-talets kyrkomöte. Här behövde åtskilligt flera fakta ha kommit
med. Det är ju ett tänkvärt förhållande, att svenska kyrkan ensam i
Europa under medeltidens slutskede hade provincialkonciliet kvar som
en så levande institution, att den kunde fortsätta in i reformationen.
Hur kom detta sig? Kanske sammanhänger det åtskilligt med vår
politiska efterblivenhet — i Danmark och Norge var det nog den sedan
1300-talet etablerade starka kungamakten, som inte ville ha sådana
kyrkoförsamlingar, medan en sådan centralmakt inte fanns i
unionstidens Sverige. Personliga insatser från ärkestolen har man säkert också
att räkna med — man tänkte på Birger Gregersson, Nicolaus Ragvaldi,
Jakob Ulvsson.
Men sedan är ju vägen från 1529 och 1593 till 1863 ingalunda rak
utan ganska växlingsrik. Prästeståndet vid riksdagarna sedan 1544
var en politisk nödvändighet; den blev utnyttjad till synodala funktioner
(»clerus comitialis» såsom »consistorium regni»). Enväldet strök ur
Kyrkolagen 1686 kyrkomötet, som förekommit i kyrkoordningen 1571
och i det tidigare 1600-talets kyrkolagförslag, och avskaffade termen
»consistorium regni». Men de synodala funktionerna kommo igen från
frihetstiden, och kyrkomötet kom igen i Troils jubileumsmöte 1793
och i det tidigare 1800-talets diskussioner, då det förslag utformades,
som i 1860 talets politiska konjunktur blev genomfört.
Skulle man genomföra förf:s synpunkt, borde man ju också se till,
hur det i den synodala kontinuitetslinjen förhåller sig med synodernas
sammansättning och kompetens. I båda hänseendena medföra
reformationstidens synoder avsteg från högmedeltidens kanoniska rätt. När
Innocentius III på Laterankonciliet 1215 gav stadgar om
provincialkon-cilier (c. 25 X de accusat. V, 1), så var det mest fråga om
biskopskonferenser (av »metropolitani cum suis suffraganeis»; biskoparna ha i varje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
