Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Jean G. H. Hoffmann, La réforme en Suède 1523—1572 et la succession apostolique (Prof K. B. Westman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34«
granskningar och anmälningar 358
fall »votum decisivum»), Besluten på svenska koncilier av detta slag äro
också utfärdade av de deltagande biskoparna. Men på ijoo-talssynoderna
var stiftsprästerskapet representerat och skrev under beslutet. (I äldre
kanonisk rätt finnas stadganden om att präster och diakoner skola vara
med på synoderna — se c. 4 D. 18, från 300-talet.) Brask lät Gustav Vasa
förstå, att ett provincialkoncilium inte hade någon kompetens i
dogmatiska frågor (s. 110); — det var åter en regel från Innocentius III (»maiores
ecclesiæ causas, præsertim articulos fidei contingentes, ad Petri sedem
referendas» — C. 3 X de bapt. III, 42, från 1201). Men i Laurentius Petris
Kyrkoordning läsa vi (ed. 1932, s. 10), att »Concilia och Synodi skola
hållas, synnerliga när någon twist vp kommer, om någon Artikel j then
Christeliga Läronne.» Reformationen gjorde här som i andra ting
ur-kyrkan gällande mot påvekyrkan: urtypen för kristet synodalväsen är
ju »apostlakonciliet» i Apg. 15; där finnas både »menigheten» och »de
äldste» med vid apostlarnas sida i en — enligt Linton — »abgestufte
Totalität». I enlighet härmed böra i en evangelisk synod både biskopar,
präster och lekmän vara med (lekmännen kommo också med hos oss,
fastän sent!).
Man kunde slutligen ock rörande det centrala historiska partiet i
avhandlingen anmärka, att det kunde ha varit till gagn om förf. hade
tagit med den liturgiska striden och inte stannat vid 1572. Från dessa
stridsår föreligga ju, såsom på sistone icke minst van Haag visat,
intressanta inlägg både från protestantiskt och romerskt håll om den
apostoliska successionen och därmed sammanhängande frågor.
Det sista partiet i förf:s bok ställer frågan, om den ämbetskontinuitet,.
den succession, som materiellt taget obestridligen finns i den svenska
kyrkan, också kan betraktas som apostolisk. I motsättning till den
romerska ståndpunkten besvarar förf. denna fråga med ja. I detta
sammanhang diskuterar han våra ritual för präst- och biskopsvigning, den
lutherska uppfattningen av ämbetet och de maningsord om prästämbetets
innebörd, som förekomma i våra nu fungerande biskopars herdabrev.
Vår i8oo-talshistoria är alltför flyktigt berörd (s. 312 f. — här ett
historiskt misstag: att kungen vid biskopsutnämning är bunden vid förslaget,
ha vi i lag icke från 1866, utan från 1720). Nyprotestantismen är tecknad
efter en icke svensk schablon, och man blir något förvånad över att finna
vår kongregationalistiska frikyrka — alltså Missionsförbundet —
presenterad såsom »farouche gardienne de 1’orthodoxie traditionnelle
luthé-rienne». Svenska kyrkans nutidsläge har förf. i sin stora välvilja allt
för mycket idealiserat.
Slutsatsen blir nu, att vår kyrka representerar en via media i
kristenheten: vi kunna räcka handen på samma gång åt de »höga kyrkorna»
genom vår obestridliga episkopala kontinuitet och åt de presbyterianska
genom vår brinnande »évangélisme» och vår »continuité presbytérale
synodale». Och sålunda kunna vi fylla en viktig funktion i arbetet på
kyrkornas kommande ekumeniska enhet.
Härom kanske man kan säga, att medlingslinjen inte är den vikti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
