Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Gunnar Annell, Erik XIV:s etiska föreställningar och deras inflytande på hans politik (Prof. Sven Kjöllerström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
granskningar och anmälningar
355
Jon Petri Klint berättar nämligen (D. 31, KB), att Ofeg blev avsatt bl. a.
därför, att han var »sakramenterare».
Överhuvudtaget är förf:s försvar för Ofeg mycket skruvat och vittnar
om en påfallande obekantskap med tidens strängt konfessionella åsikter.
De i många fall mycket tvivelaktiga och ytterst verklighetsfrämmande
»resultat», vartill förf. kommit, sammanhänger delvis med att han i sin
syn på kristendomen och dess ställning i 1500-talets Sverige anlagt en
modern, sekulariserad utgångspunkt. Som typiskt exempel härpå kan
omnämnas förf:s omdöme om den s. k. likvoristiska striden.
Förhållandet är följande.
Vid riksdagen i Stockholm 1562 hade prästerna i närvaro av Mårten
Heising som konungens representant bl. a. stadgat, »att det är icke
lov-ligit, att man brukar till mässan mjöd, kirsedrank eller vatten. Ty när
Herren Kristus haver det sticktat i vin, så må ock ingen hans ord rygga
vid sin själs salighet till görande» (SRA 2, s. 60). Liksom flera av
frikyrkosamfunden i våra dagar ansågo en del av 1500-talets kalvinister, att
man mycket väl kunde ersätta vinet med någon annan dryck. Denna
åsikt bekämpades emellertid med största energi av ärkebiskop
Laurentius Petri och i en protest av år 1565 betygar han inför Gud och alla
människor »det rätt, saligt och kristeligit vara, att man vår Herres Jesu
Kristi nattvards sakrament konsekrerar, utskiftar och anammar uti
dessa tvenne element allena, nämliga bröd och vin och platt uti ingen
annan, antingen blotta vatten, öl, mjöd, most etc.» Sin protest avslutar
han med en allvarlig förmaning till alla, präster och lekmän, »att de detta
på hjärtat lägga och sig med dessa nya, farliga och bedrägliga
vattensakrament platt intet befatta, så framt de vilja undvika Guds svåra straff
och den förfärliga dom . . . eljes vill jag med denna min uppenbara
pro-testation inför Gud och all världen detta tillförenne hava betygat och
där med oskyldig vara till allas deras blod, som detta förakta och annat i
saken företaga.» (Troil, Skrifter etc. 3, s. 275 ff.). Även efter stridens
slut återkom ärkebiskopen ofta till denna fråga och ännu i sina sista
skrifter varnar han för vattenmässorna. (Se den tredje »sermonen»
»Offuer historien om wårs Herres Jesu Christi . . . pino och död» av år
1572.) Trots detta anser förf., att denna strid blott var »en strid mellan
en relativt världslig och en relativt andlig riktning inom en och samma,
väsentligen på Luthers och Melanchthons läror vilande teologiska
åskådning» (s. 193). En grundligare missuppfattning torde näppeligen kunna
tänkas. Att förf. gått till sitt material med för detta främmande
föreställningar är av det sagda uppenbart.
Förf. har därför också i stor utsträckning haft att kämpa med vad
man skulle kunna kalla »materialets motspänstighet». Visserligen har
förf. med beundransvärd energi och stor dialektisk färdighet kämpat
mot detta material, men svårigheterna ha dock varit för stora. Ett par
exempel bland många må belysa det sagda.
Att dekalogen i viss mån varit normerande för förf. till hovartiklarna
av år 1560 är nog riktigt. Men härifrån är steget långt till antagandet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
