Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Andreas Lindblom, Sveriges konsthistoria från forntid till nutid, II (Prof. em. August Hahr)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
granskningar och anmälningar 364
Andreas Lindblom, Sveriges konsthistoria från forntid till nutid,
Il-Nordisk rotogravyr. Stockholm 1944. Häft. kr. 16: —,
pappband 20: —, halvperg. 28: —.
Den andra delen av Andreas Lindbloms välkomna svenska
konsthistoria behandlar tiden »Från Gustav Vasa till Gustav III». Författarens
ledande idé är att uppsöka och betona det svenska i framfarna tiders
konst och framhålla inhemska, inom landet verksamma mästare. Detta
har ju också lyckats. Redan i forntiden och därefter i medeltiden möta
vi talrika infödda konstnärer, även om vi ej i vartenda fall kunnat namnge
dem. Ändock måste vi väl medge, att på det hela taget de utländska
inflytelserna trots allt innehaft ledningen. Man kan endast tala om en
modifikation, en viss omformning, knappast om en enhetlig svensk
utveck-lingslinie. En och annan gång har dock skett ett betydelsefullt svenskt
uppslag, t. ex. i birgittinerstilen i Vadstena, och överhuvudtaget i vår
medeltidskonst röjes som den föregående delen visat, ingalunda litet av
vad vi skulle kunna kalla »med försvenskad prägel».
Med reformationen brytes den gamla traditionen. I stället för
kyrkan som uppdragsgivare träder en ny i konungen. Tyvärr måste
författaren konstatera, att nästan alla tidens konstnärliga krafter nu äro
inkallade utlänningar, tyskar, italienare, nederländare. Till de mera
betydande räkna vi ju en rad byggmästare, arkitektfamiljen Pahr, en
Willem Boy, som även var bildhuggare, en Hans Fleming o. a. samt
åtminstone en betydande målare, Baptista van Uther. Svenskarna lysa
väl ej alldeles med sin frånvaro. Vasakungarnas gamla trotjänare
Anders Larsson kunde nämnas. Lindblom har emellertid funnit en utväg.
Han skiljer mellan »passagekonstnärer» och »immigrantkonstnärer»,,
d. v. s. sådana som verkat och dött i landet. Dessa behandlas med all
respekt och rättvist nog, då de bära upp nästan allting. Här får man
dock ej glömma bort regenternas egna insatser. Gustav Vasa var
ingalunda främmande för ledningen av sina slotts- och befästningsföretag,
Gripsholm, Kalmar, Vadstena, Uppsala o. s. v., vilket med all
tydlighet framgår av hans brev, även om han ej var så hemmastadd i
arkitekturen som hans andre son och efterföljare Johan III, vilken även i detta
fall upptog faderns mantel och förde hans strävanden vidare, fast ej
blott i fortifikatoriskt hänseende, utan lika mycket med
arkitektoniskt-konstnärligt uttalade avsikter.
Likaså under 1600-talet är det främmande, om även som svenskar
naturaliserade konstnärer, vilka absolut dominera. Så väl under seklets
första som andra hälft bygges av högadeln med riksämbetsmännen i
spetsen en mängd nya slottsbyggnader. Av dem ha ju många bevarats
till våra dagar. Det pfalziska kungahuset, särskilt änkedrottning
Hedvig Eleonora, bör ej heller glömmas i detta sammanhang.
Som en kontrast mot all denna blomstring sätter författaren
fattigdomen, nöden och missnöjet i folkets djupa led eller den bakgrund vi
känna från Vilhelm Mobergs Rid i natt. Så här utbrister han: »Monu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
