Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Torsten Bohlin, Eric Abraham Almquist (Prof. Emil Liedgren)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
granskningar och anmälningar
37I
Tydligen ha anekdoterna om biskopens kvickhet varit legio. — Från
hans visitationer och brevväxling med prästerskapet har Bohlin samlat
en hel del värdefullt stoff. Ett positivt uttryck för Almquists religiösa
uppfattning är hans avslutningstal vid prästmötet i Härnösand 1817
(cit. s. 206 f.).
Men när det gäller Almquists innersta, ligger det ju närmast att
studera den härovan nämnda dagboken, som han började redan 1792 och
ännu tidigare (1787) gjorde anteckningar till. Kanske har den på sin tid
så högt beundrade tyske moralisten och skalden Chr. F. Geliert sin andel
i att Almquists självbekännelser fått ett så dystert och tungsint tonfall.
Almquist berättar ju, att han först fått idén till »en praktisk journal»
från Geliert. Det har sagts om denne, att han »ansåg som en plikt att
vidmakthålla ett ständigt ogillande av den ofullkomlighet, som han trodde
sig finna hos sig själv».1 Något dylikt förefaller även ha gällt om
Almquist. En vanlig nutida läsare har nog inte så lätt att uppskatta hans
dagbok så högt, som Bohlin med sin rika beläsenhet i dylik litteratur
synes göra. Mycket i de publicerade utdragen verkar som föga
omväxlande upprepningar av temat i en gammal munksång från iioo-talet:
Heu, heu, mala mundi vita,
quare me delectas ita?
Men ser man i biskopens fåfänga ansträngningar att fasonera om sin
sprudlande vitala natur ett uttryck för den kristna människans arbete
på sin dagliga bättring, få de ju något gripande och på sitt vis
imponerande över sig. Minst till sin fördel framträder Almquist, i anmälarens
tycke, då han beklagar sig över sin hustru i andra giftet och anklagar
henne för bristande fromhet. Säkert var det inte lätt att vara hustru åt
en så komplicerad herre med så stridiga böjelser som E. A. Almquist.
Men dagboken rymmer mycket annat än självanklagelser, bönesuckar
och vanmäktiga föresatser. Han visar sig som en kämpande, orolig ande,
som aldrig lyckades ge sina religiösa tankar en för honom själv fullt
tillfredsställande utformning. Skarpt reagerade han under hela sitt liv
mot all blott auktoritetstro. Religionen måste vara vår inre, personligt
vunna övertygelse och bestyrkas av vårt samvetes vittnesbörd. Den får
inte vara förnuftsstridig: mer än de fleste av sina samtida gjorde Almquist
skäl för namnet rationell supranaturalist. Men detta uteslöt på intet sätt
en viss dragning åt mystik, liksom ej heller en varm uppskattning av
enkel folklig fromhet, något som bl. a. kommer till uttryck i några
er-kännsamma ord om »läsaren» Olof Palmgren (brev till ärkebiskop
Lindblom 6/11 1816). I det sammanhanget utbrister han i följande
karakteristiska ord: »För min del skulle jag hellre önska så där något litet
sekteriskt-pietistiskt herrnhutiserande kristne än ljumme och slumrande förment-
1 H. Rust, Gellerts Frömmigkeit, i »Theol. Studien u. Kritiken», Jahrg.
1918.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
