Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Yngve Brilioth, Predikans historia (Prof. Hjalmar Lindroth)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
granskningar och anmälningar
373
ning torde det vara vanskligt att finna vägen genom predikohistoriens
ganska villsamma och ofullständigt kartlagda farvatten» (ibid.).
Efter det inledande kapitlet, benämnt »Från synagogan till kyrkan»,
som framställer de tre nämnda motiven och därför blir av grundläggande
betydelse för hela den följande undersökningen, går förf. i det andra
kapitlet till en teckning av den grekiska homilian, registrerar där med
stor omsorg allt av värde i den första efterapostoliska tidens
knapphändiga material, visar på det ur bibelteologisk synpunkt mycket intressanta
faktum, att Origenes’ 175 bevarade homilier till större delen ha
gammaltestamentliga texter och ger en synnerligen fängslande framställning av
den grekiska kyrkans främste predikant, den av Pius X till
predikanternas skyddshelgon korade Krysostomus. Hos honom föreligga tydligt
predikans tre huvudmoment.
Teckningen i det tredje kapitlet av den äldsta västerländska latinska
predikan rör sig främst kring Augustinus. Denne betecknar »en av de
viktigaste och för framtiden mest betydelsefulla vändpunkterna i
predikans hävder», så till vida som hos honom »den latinska predikan
avkastar det grekiska oket och antar en originell gestalt» (s. 42). Och förf.
kan konstatera, att »vi ingenstädes mött de tre momenten i sådan
jämvikt, i sådan skapande växelverkan som hos Augustinus» (s. 54).
Liksom den österländska predikan uttömt sin kraft med
Krysostomus, så gäller detsamma om forntidens latinska predikan i förhållande
till Augustinus. Både senantiken och medeltiden tärde på hans kraft.
Gregorius den store var visserligen lika angelägen som någon, att
predikan skulle bavara sin plats i mässan, och kravet på predikan »inter
missarum sollemnia» blev den romerska medeltidskyrkan aldrig helt
kvitt. Men den omsorg om kulten, som Gregorius lämnat i arv, blev i
verkligheten predikans huvudfiende. Visserligen kännetecknas
medeltiden av en icke föraktlig iver i predikoverksamheten. »Men tillika måste
man göra den beklämmande iakttagelsen, att mödans frukt varit ganska
ringa. Det har till icke ringa del berott därpå», framhåller Brilioth, »att
predikans huvudmoment icke bragts till harmonisk samverkan» (s. 92).
I sin strävan att bli biblisk förlorade förkunnelsen greppet om den bibliska
uppenbarelsens realitet. Den liturgiska infattningen blev snarare en
tvångströja än ett stöd. Och så kommo de kraftigaste begåvningarna,
som kände sig ha något av ett profetiskt uppdrag, att sönderbryta
predikans hävdvunna och bärande former. Det gäller i främsta rummet
Savonarola.
»Det är en kännbar brist, att Luthers predikogärning aldrig blivit
föremål för någon verkligt djupplöjande undersökning», framhåller
Brilioth (s. 93). Och dock kan han med fog hävda, att »i predikans historia
Luthers gärning betydde en ny begynnelse» (ibid.). Hos Luther finnas
predikans alla huvudmotiv med, men det profetiska dominerar. Han
framstår som ett av predikohistoriens väldigaste exempel på en i egentlig
mening profetisk förkunnelse. Därmed sammanhänga de formella brister,
som i mycket känneteckna Luthers predikan och som Brilioth icke vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
