- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Fyrtiosjätte årgången, 1946 /
33

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Stig Lindholm, Överste Christoffer Johansson Ekeblad — en fromhetstyp från 1600-talet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÖVERSTE CHRISTOFFER JOHANSSON’ EKEBLAD

33

väldet höll på att taga gestalt efter Knäredsfreden. Hans eget öde
under dessa avgörande år saknar väl inte sina tragiska stänk. Trots
tidens stora kärriärmöjligheter blir Ekeblad aldrig någon
första-plansfigur. Orsakerna äro inte lätt åtkomliga. Måhända innebar
hans tjänstgöring hos Carl Filip en belastning för framtiden, men
därom kan intet sägas med bestämdhet. Men å andra sidan. Är det
antagligt, att en man som Christoffer Ekeblad, starkt koncentrerad
på det religiösa och dessutom präglad av en i stort sett kvietistisk
kristendomstyp, var så odelat lämpad för krigaryrket? Arten av
hans kommenderingar tyder på detta. Kvartermästare, stadsmajor,
kommendant i det under Ekeblads tid relativt lugna Frankfurt an
der Oder, hans upprepade resor hem till Sverige för att hämta nytt
manskap, allt detta är ju uppgifter, som säkerligen inte tilldelats
en »tapper och oförsagd åskstråle».1 Någon åskstråle var han
säkerligen inte.

De många åren i fält utomlands var dock av stor betydelse för
hans personliga utveckling. Han hade sett mycket, lärt mycket
och fått bestående intryck, inte minst av jordelivets relativitet.
Fältlivet tycks å andra sidan inte ha haft någon negativ inverkan
på hans andliga liv. Någon gång spårar man visserligen något av
tidens robusta kynne hos honom men helhetsintrycket blir ändock
en människa, besläktad med »de stilla i landet», som hellre en smula
valhänt försöker »wertera» en tysk psalm än pokulerar. Väl har han
ganska starkt känt krigets problematik och även teoretiskt sysslat
med frågan, under vilka omständigheter en kristen människa kan
deltaga i kriget, men pascifismen var vid denna tid ännu en
specialitet för svärmare och knappast något problem för den rätta
evangeliska trons försvarare.

Från 1645 blir det yttre förloppet av hans levnad betydligt
lugnare. Han får avsked från tjänsten 1655. Perspektiven minskas
snabbt och han bekänner sig ha tröttnat på krigarlivet. De yttre
händelserna lämna knappast längre några intressantare bidrag.

Två dödsfall inträffa under denna period, som äro av visst
intresse. 1648 avled hans mor, men trots den mindre lysande
ekonomiska situationen2 följes hon till den sista vilan av icke mindre än

1 Wieselgren, a. a. VIII, 172.

2 Jfr brev i RA: E 1 av 24.10. 1649, samt ett flertal notiser i brev till och
från sonen Johan. LUB: E 7.

3 — 46622 Kyrkohist. Årsskrift 1946

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:12:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1946/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free