Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Stig Lindholm, Överste Christoffer Johansson Ekeblad — en fromhetstyp från 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVERSTE CHRISTOFFER JOHANSSON’ EKEBLAD
51
allvarlig botstämning, mörk pessimistisk betraktelse av detta
livet, men tillika varm försoningsfromhet och innerlig Kristusmystik
. . . hava helt satt sin prägel på den Kegelska andaktsboken».1 Det
skall nu visa sig, då vi gå att närmare taga den ekebladska
fromheten i betraktande, att vi just på denna linje hava att söka det
för densamma karakteristiska.
Den pessimistiska livs- och världsbetraktelsen, mer eller mindre
personligt upplevd och medveten, var något ganska tidstypiskt och
den får ett mera slentrianmässigt uttryck i inbjudningsbreven till
tidens finare begravningar, där det undantagslöst heter ungefär
sålunda: att Gud den Allsmäktige efter sin faderliga vilja och försyn
haver av denna bedrövliga världen och jämmerdalen till sin eviga
glädje och härlighet kallat o. s. v.2 För Ekeblad låg detta själsläge
mycket nära till hands. Överallt går det igen med en i längden
tröttande monotoni; särskilt i breven till och från sonen Johan
möter oss denna grundstämning, ehuru med olika färgstyrka.
Understundom får man väl ett intryck av död formel, men som helhet
kvarstår det överväldigande intrycket av denna livs- och
världsbetraktelses realitet för Christoffer Ekeblad.
I vilken grad vi har att räkna med rent psykologiska orsaker
är inte lätt att avgöra. Men det förefaller naturligt att här räkna
med ett flertal faktorer. Vi erinra oss först ungdomsårens intryck.
Före sitt tjugonde hade han varit med om fem dödsfall i sin egen
familj; redan som trettonåring möter han för första gången kriget.
På olika slagfält ser han människor dö under de vidrigaste
förhållanden inte bara av sina sår utan kanske framförallt av krigets
speciella gissel, fältsjukan. Och till dessa mera personliga intryck
knyter sig hela det förbittrade religionskrigets vidriga miljö. Dessa
faktorer tillsammans måste ha varit av stor betydelse. Därtill ha
vi att räkna med hustruns död, vidare hans egendomliga karriär
och slutligen av skäl, som här inte kan redovisas, finnes anledning
misstänka, att han under senare delen av sin levnad led av hjärtfel,
varav ju ofta följer ångestkänslor.
Men trots detta har hans pessimism djupast sett en religiös
grundaspekt. Det fanns ingenting i hans fromhetstyp, som kunde
göra livs- och världsbetraktelsen ljusare, ingenting av exempelvis
1 Ibdm 274.
2 Wernstedt, Ståthållaren Christoffer Wernstedt 1542—1627, 126.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
