Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Stig Lindholm, Överste Christoffer Johansson Ekeblad — en fromhetstyp från 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVERSTE CHRISTOFFER JOHANSSON’ EKEBLAD
57
mae sunt armae Ecclesiae.1 Hans egen karakteristik av bönen må
anföras såsom mycket belysande:
»Ty bönen hon ähr kraftig, när hon går aff itt alluarsampt hiärtta.
Ja bönen ähr wår vapen och värija Emott all anfechtnig så at och en
gudhfruchtigh ähr myckett starkare I sinn bönner än många ogudhachtige
I deras harnisk ... Så haffuer och Gregorius v^l talat ther hann Iblandh
annatt sagett haffuer: Oratio fusa in teris, operatur in coelis, thett är:
Bönen uthgutin på Jordenne werkar i himmelen, ähr nu bönen Itt sådant
wärktyg och Itt sådantt kraftigett tingh så ähr thett ock wäll önskandes
att wij huar I sin stadh win lägga os till att bedia gudh om Nåden att
wij Rätt kunne lara bedija aff itt alfuarsamptt trogett hiertta Ja så att
ingen tuiflar i sinne bönner till gudh.»
Ekeblads allvar skymtar även i en rad som denna: »Män nu måtte
Jag gerna vetta, Om en meniska och kan Rätt Bedia, om hon ike
haffuer kierleken, Ty wij pläga siunga I psalmen altt så, uthan
kierleken tron aldrig ähr.»2
Vi torde redan nu fått en stark känsla av att denna typ av
nåda-medelskristendom inte innebar ett avtrubbande av det som med
modern terminologi kallas personlig tro. Redan kors och
bedrövelsemotivet och den starka syndakänslan med dess ständigt aktuella
kamp mot Satan, hindrar ett sådant avtrubbande, och materialet i
övrigt lämnar en mångfald bevis på, hur bot, rannsakan och
självprövning äro korrelat till begreppet rätt kristen människa. På en
punkt må vi pröva detta konkret, nämligen vad det gäller
Nattvarden, som ännu under 1600-talet i viss utsträckning hade kvar
sin gamla ex opere operato-belastning.
Ekeblad är en lika ivrig som allvarlig kommunikant, och
nattvardsgångarna ha utgjort bestämt markerade stationer i hans liv,
vilket bl. a. framgår av det noggranna sätt, varpå han noterar
desamma. Han har också med synbarlig iver sysslat med nattvarden
i sin meditation, vilket är påtagligt manifesterat i en av
samlingarnas volymer, som han till mer än hälften ägnat nattvarden. Där
återfinner vi värdefulla bidrag av Jacob Fabricius, Luther och
Hieronymus Weller. Senare mariginalanteckningar visa, att
volymen verkligen blivit läst och begrundad.3
Som tidigare påvisats har Ekeblad vid sin beredelse till natt-
1 LUB: E 3. 2 KB: CVI. 1. 14.
3 Volymen i KB: CVI. 1. 15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
