Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gust. Arén — Sigurd Petri, De Svenska Församlingarnas i Nordamerika anslutning till den Anglikanska Kyrkan 1736—1786 - Inledning - Kap. I. Brister i ledningen - 1. Domkapitlet och församlingarnas egenart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SVENSKA FÖRSAMLINGARNA I NORDAMERIKA
IOI
förbindelserna med andra samfund, som hotade församlingarnas
självständighet; och slutligen
anpassningen till språk, seder, tänkesätt och framför allt religion,
som blev de svenska församlingarnas öde.
Kap. I.
Brister i ledningen.
i. Domkapitlet och församlingarnas egenart.
Uppgiften att utöva tillsyn och omvårdnad om de svenska
församlingarna i Amerika var icke lätt för domkapitlet; det skulle de
följande femtio åren ge många belägg för.
De långa avstånden lade ett besvärligt hinder i vägen för en
effektiv tillsyn av församlingarna. Ett brev behövde ofta närmare
ett halvår för att nå adressaten på andra sidan havet, och det var
inte alls ovanligt, att det var på väg i över ett år. Detta förhållande
ger en förklaring till att vakanserna understundom kunde bli rätt
långa, i synnerhet när prästerna blott voro tre och någon plötsligt
dog.
Ett annat problem var svårigheten att få verkligt dugande
präster för tjänstgöring i Amerika. Ryktena om prästernas ekonomiska
misär avskräckte många. De långa resorna ditut, som i synnerhet
under krigstider voro mer än vanligt vanskliga och besvärliga,
inverkade också, likaså klimatet, som tog knäcken på mer än en.1
1 Det fordrades en god hälsa för att stå ut med påfrestningarna under
långa predikoturer till häst eller fots, under det att vädrets starka växlingar
lätt skapade mottaglighet för svåra febrar. Klimatet och arbetet tog knäcken
på Dylander efter en ganska kort vistelse i Amerika. — Näsman skriver 1746.
»5. åtski:a gånger har jag haft fråssan höst och wår, en gång måst i 18.
weckor, måste dock gå ikring och achta mitt ämbete under siukdomen.» (T.
domkap. 31.7. 1746, F VIII: 6, 13). —• Acrelius led ofta av ohälsa. 1751 kunde
han därför t. ex. inte besvara breven från Sverige. (Parlin t. ärkeb. 7.9. 1751,
F VIII: 4, 48). Året efteråt fick han upprepade frossfeberanfall till följd av
den starka hettan, som krävde många dödsoffer (Acrelius t. ärkebisk. 6.9. 1752,
F VIII: 2, 132 f.). I ett annat brev samma dag till domkapitlet uttalar han
farhågor för att han ådragit sig »obotelig sjukdom» genom »det odrägeliga
ridande som detta landet fordrar» (F VIII: 5, 39).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
