Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gust. Arén — Sigurd Petri, De Svenska Församlingarnas i Nordamerika anslutning till den Anglikanska Kyrkan 1736—1786 - Kap. II. Förbindelserna med andra samfund - 2. Den tyska lutherska kyrkan - 3. Den anglikanska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7°
GUST. ARF.N OCH SIGURD PETRI
Även om svenskarna förstodo något tyska1, var detta icke så mycket,
att de svenska församlingarna skulle kunna tänkas ingå någon sorts
allians med de tyska.
Det var främlingskapet mellan folken, betingat främst av språket
men också av en förhandsinställning till tyskarna som villolärare,
som hindrade den förening, som syntes naturlig av konfessionella
skäl och som starka krafter hade varit i rörelse för att åstadkomma.
Men även mot den anglikanska kyrkan drogo starka krafter ■— och
dessa hade den fördelen, att de hade hela kulturutvecklingen med sig.
3. Den anglikanska kyrkan.
Voro svenskarnas förbindelser med tyskarna gamla, så var deras
samarbete med engelsmännen av ännu äldre datum. Det var en
frukt av biskop Svedbergs starka positiva intresse för den
anglikanska kyrkan, som vunnit hans sympatier under hans besök i
England 1684. Han uppmanade de utresande svenska prästerna, att
»de intet envist skulle lägga sig emot den engelska kyrkan utan uti
allt vad de med gott samvete och lärons oförkränkelse göra kunde,
göra ett med henne».2 Denna förmaning efterkommo de också.
De engelska prästerna predikade ofta för de mera avsides boende
svenskarna, som de många gånger hade lättare att nå än svenskarnas
egna präster. Ännu starkare knötos svenskarna till engelsmännen
under de långa vakanserna vid tiden för Svedbergs död; det var då
vanligt, att man vände sig till engelska kyrkans prästerskap, då man
behövde anlita en präst. Likaså togo de svenska prästerna sig an de
många engelsmän, som funnos i deras församlingar, detta ofta av
ekonomiska orsaker. Vidare var det vanligt, att när en präst hade fått
sin efterträdare och väntade på lägenhet hem, han lämnade sin egen
kyrka åt nykomlingen och själv sökte sin utkomst i någon engelsk
församling, till dess att avresan kunde äga rum.3 De svenska prästerna
betraktades stundom nästan såsom varande i engelsk tjänst, och
erhöllo därför tid efter annan kontant ersättning av »The Society
for the Propagation of the Gospel in Foreign Parts» (S.P.G.).4
1 Näsman t. domkap. 31.7. 1746, F VIII: 6, 12.
2 Nils Jacobsson, Svenska öden vid Delaware 1638—1831, s. 226.
3 Prostboken 24.10. 1750, F VIII: 10, 19.
4 Norberg, a. a., s. 32, samt Westin, a. a., s. 111, n. 30.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
