Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erland Ehnmark, Övning och inspiration. Kring »Den levande Gudens» inledningskapitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
ERLAND EHNMARK
kausalsammanhangen ej kunna överskådas tillräckligt klart för att
den skall kunna restlöst infogas i dem. Att man uppfattar detta
såsom en särskilt märkbar eller tydlig gudomlig ingivelse beror väl
närmast på ett slags tankelättja, som finner det bekvämligast att placera
Guds ingripande blott i de luckor, som naturlagarna förmenas lämna
öppna» (s. 343). Det påpekas vidare, att den religiösa
uppenbarelsetolkningen och den psykologiska kausalförklaringen äro artskilda
betraktelsesätt, som icke behöva utesluta varandra.
Det framhålles också, och med full rätt, att Söderblom »själv
tidigare i andra sammanhang betonat, att en restlöst genomförd
kausal-betraktelse ingalunda behöver utesluta, att processen samtidigt
betraktas religiöst såsom alltigenom ett Guds verk» (ib.). Detta är ju
en huvudsynpunkt för Söderblom. Här skall han emellertid ha
lämnat den: »Men då han betraktar ’spontan religion’ såsom liktydig med
’uppenbarelsereligion’, har han i sitt eget tänkande faktiskt fallit
offer för en sådan tendens att låta den religiösa uppenbarelsetron
utfylla luckorna i den psykologiska kausalbetraktelsen. I stället för
att bestämmas efter inre innehållsliga kriterier kommer en
religionsforms tillhörighet till uppenbarelsereligionen att mätas kvantitativt
efter i vad mån den psykologiskt ter sig såsom ett övermäktigt
betvingande av människans aktivitet genom Guds handlande. Därvid
får sålunda själva den psykologiska form, vari den religiösa
upplevelsen framträder i medvetandet, en principiell betydelse för
bedömandet av dess uppenbarelse- och sanningshalt.» Detta skall vara
grundfelet i psykologismen som teologisk metod. Den saknar »ett
autonomt religiöst kriterium för bedömning av halten i en religiös
sanning» och försöker därför »reda sig med psykologiska
betraktelsesätt även i principiellt teologiska frågor». Därigenom blir »den
sanningsfråga, som för religionen själv är avgörande», icke tillräckligt
beaktad »vid uppdragandet av de religionshistoriska (min kurs.) och
teologiska grundlinjerna». »Denna psykologistiska aspekt, som
innebär en konfusion av vetenskapligt psykologiska och direkt religiösa
omdömen, kommer att omöjliggöra en både fenomenologiskt (min
kurs.) och teologiskt korrekt behandling. Blott genom en sådan skulle
Söderbloms principiella huvudlinje också här kunnat fullföljas» (s.
343 *•)•
Eftersom det här, uttryckligen sagt, gäller också religionshistoriska
och fenomenologiska distinktioner, kan man våga en invändning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
