Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erland Ehnmark, Övning och inspiration. Kring »Den levande Gudens» inledningskapitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVNING OCH INSPIRATION
185
ut mot varandra i en växelvis avvägd, till graden kvantitativt
mätbar balans mellan olika psykologiska tendenser, medan någon
kvalitativ strukturolikhet mellan till arten skilda gudsförhållanden ej
markeras» (s. 356). Här förbises alldeles, att Söderblom aldrig avsett
en principiell gräns i den mening, som Holmström synes ge detta
uttryck; de båda distinktionerna äro försedda med exakt samma
reservationer, helt enkelt emedan de beteckna historiska och ej
dogmatiskt-principiella gränser.1 I inledningen till Den levande Guden säges
avsikten vara att skildra »en relativ skillnad mellan olika
religionstyper» (DLG s. 11). I ett manuskript till de opublicerade Donellan
Lectures uppger Söderblom, att ett av de främsta syftemålen med
hans studier varit att intränga i den väsentliga skillnad, som råder
mellan den bibliska, profetiska fromheten och mystiken. Väsentlig
är, heter det på samma ställe, distinktionen mellan övningsmystik
och mer eller mindre spontan mystik (cit. hos Holmström, s. 374).
Detta innebär ingen motsägelse. En relativ skillnad kan vara
väsentlig, nämligen historiskt sett. Att Holmström från sin principiella
utgångspunkt gillar den ena men inte den andra distinktionen, måste
bero på att han anser den förra dogmatiskt riktig. Det är i så fall
icke en immanent kritik.
Man kan naturligtvis också från historisk och psykologisk
utgångspunkt uppställa principer; man kan tala om två i princip skilda
inställningar utan att därmed avse annat än att de i renodlad form
näppeligen kunna förekomma samtidigt hos samma människa. Det
är så Söderblom gör. I denna mening äro t. ex. uppenbarelsereligion
och oändlighetsmystik principiellt skilda (se citatet ovan, s. 183) och
1 Söderblom skall i Uppenbarelsereligion ha ställt via positionis och via
negationis »emot varandra såsom två principiellt artskilda vägar till olika slag
av gudserfarenhet», medan de i DLG framställas som »de två psykologiska
huvudmetoderna» (Holmström, s. 346, DLG, s. 51). I Uppenbarelsereligion
påpekar dock Söderblom (s. 70), att »det hemlighetsfulla, odelbara och
outgrundliga finnes i båda» —■ det är anledningen till att om båda användes
termen mystik. Däri ligger, såväl att de båda vägarna ha något gemensamt
som att de äro psykologiska företeelser (och på dem grundade åskådningar).
Att termerna skulle ha olika betydelse i de nämnda skrifterna, kan jag inte inse.
Holmström synes här skilja mellan »kunskapsväg» och »psykologisk metod». —
Andræ betonar, att Söderblom utfört motsättningen personlighetsmystik —
oändlighetsmystik »icke principiellt dogmatiskt utan psykologiskt med
oöverträffad skärpa och intuition» (Nathan Söderblom in memoriam, s. 58).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
