Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erland Ehnmark, Övning och inspiration. Kring »Den levande Gudens» inledningskapitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVNING OCH INSPIRATION
201
Den kritik, som Holmström riktat mot Söderbloms metod, att enligt
denna en särskild uppenbarelse ej kan distinkt avgränsas (s. 365),
drabbar i verkligheten honom själv.1
Det är inte lätt att komma till rätta med vad Holmström
egentligen menar med principiell motsats. Som vi sett, skall det vara en
principiell och icke en psykologisk fråga, huruvida förtjänsten till—
låtes spela en roll eller icke för människans frälsning (s. 344).
Moralism och tro, gärningslära och nådesreligion sättas som principiellt
motsatta religionsformer (s. 344 f.). Det säges också, att motsatsen
mellan övningsreligionens träning och trosreligionens gåva är en
principiell strukturmotsats (s. 347). Likaså råder det en principiell
gränsreglering mellan naturmystik och personlighetsmystik (s. 355),
en principiell motsats mellan övningsreligion och nådesreligion
(s. 381). Däremot är det endast en relativ psykologisk motsats mellan
övningsmystik och spontan religion (s. 355), en kvalitativ
strukturmotsats åter mellan övningsmystik och uppenbarelsereligion (s. 365,
377). Motsatsen mellan naturmystik och personlighetsreligion
betingas av det religiösa innehållets art; den skall ej bero på den
psykologiska upplevelsens äkthetsgrad (s. 355). Detta i förening med
den omständigheten, att övning sättes som principiell motsats till
uppenbarelse men ej till spontaneitet, kunde föranleda gissningen,
att det är termen spontan religion, som Holmström förkastar, ej den
sak som Söderblom därmed menar. Dock använde han själv en
liknande terminologi i ett sammanhang, som innesluter den
Söderblomska distinktionen, nämligen när han skriver, att också inom trons
religionstyp metoden kan värdesättas som komplement till »troslivets
spontana yttringar»(s. 340).
Om det går en principiell gräns mellan förtjänst och nåd, mellan
1 I Donellan Lectures, där Söderblom skiljer mellan reform, övning och
uppenbarelse, heter det: »Om rening och övning tyckas bero på människans
föresats och ansträngning, så äro de icke desto mindre Guds verk, likaväl
som sanningens uppenbarande, när en himmelsk klarhet upplyser hjärta och
förstånd. Men vi hava dock här i tredje rummet anledning att i särskild mening
använda ordet uppenbarelse» (cit. hos Holmström, s. 376). Söderblom har
alltså haft fullt klart för sig, att för en religiös tolkning skillnaden mellan
övningsreligion och uppenbarelsereligion är fiktiv samtidigt som
uppenbarelsereligionen själv ser sin egenart i en särskild form av uppenbarelse vid sidan
av den allmänna uppenbarelsen. Den historiska och religiösa betraktelsen
behöva därför icke kollidera, lika litet som ds sammanfalla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
