Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Erik Bäcksbacka, Lars Levi Laestadius’ brev till Peter Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
ERIK BÄCKSBACKA
kunrigaste Filosofer, hvilkas Psyehologiska åsikter vanligen följas uti
våra Theologiska arbeten. Resultaterna af mina Forskningar uti
Psy-cholcgin äro: imo: »Passionerna bestämma Menniskans moraliska karaktär»
(Bict.at)1; således icke: »den moraliska viljan, som är nedlagd i
Förnuftet.» (Filosoferna). 2do alla Menniskor hafva en nedrig Charaktär (enl.
Paul lära om Synden). 3’*° Menniskans objectiva Själsförmögenheter,
förstånd, Förnuft, vilja, minne m. fi. äro de subjectiva, eller hjertat och
Passionerna underordnade; både fysice och metafysice; hvaraf följer 4’°
att hjertat, är den herskande principen i Menniskan; (icke Förnuftet,
icke heller viljan, som eger endast negativ frihet, icke positiv, och ännu
mindre absolut frihet såsom Filosoferna påstå). Häraf följer vidare 5’°
att ett godt hufvud icke kan förbättra det elaka hjertat. Och 6to. Den
goda viljan kan icke heller förbättra det Elaka hjertat ännu mindre kan
Förnaftet förädla hjertat ty vårt Förnuft förblindat är och mörker all
vår själ betäcker etc. NB. Filosoferna påstå, att Förnuftet är den
herrskande principen i Menniskan; samt att viljan är positive fri, och kan
genom sjelfbestämning blifva absolut fri: att den väsendtliga viljan
alltid vill det goda och Förnuftiga (en stor lögn) samt att den, som har en
god vilja, han är positive god (också en stor lögn): men jag påstår att
det elaka hjertat alltid bestämmer Menniskans moraliska karaktär, om
änskönt viljan vore god: ty viljan hafver jag, men förmågan att göra det
goda finner jag icke. (Paulus). Alltså är det endast försoningen eller
rättfärdiggörelsen, som kan frälsa Menniskan från det moraliska ansvaret
(Helvetet), hvilket Försonaren, vårt lifs Uphof, har måst taga på sig till
följe af en Moralisk nödvändighet, enligt hvilken Föräldrarne måste lida
för sina ogudaktiga barn. Jag antar således icke »Allojosis» eller endast
den menskliga naturens lidande, emedan läran om den Gudomliga
Naturer s impassibilité, har sin grund uti den filosofiska Egoismen eller
Stoicismen. Det skulle nemligen kosta på den stolta Filosofen alldeles
förbannadt, om han skulle vara så ussel, att Skaparen sjelf måste stå på
knä och svettas blod för hans skull. Då Filosofen betraktar sig såsom ett
Ideal af fullkomlig Mensklighet: så gör han en slutsatts ifrån sin egen
älskvärd.! Person till Gudomen: och som han sjelf genom Speculation befriat
sig f:"ån alla Anthropopathiska lidelser, så menar han att Gud är lika
känslolös, som han sjelf. Ifrån den Filosofiska Egoismen har läran om
»Alloiosis» uprunnit, men den har ingen giltig grund i Skriften. När jag
således påstår, att det moraliska ansvaret drabbar föräldrarne, och att
detta är för dem en moralisk nödvändighet, så inses lätt, att det moraliska
lidandet är den egentliga försonings grunden, eller nSatisfactio vicaria»,
men derföre förringas icke värdet af Försonarens fysiska lidande. Men
utaf denna Föräldrarnes satisfaction, kunna endast de ångerfulla och
botfardiga Barnen blifva delaktiga; d. v. s. de obotfärdiga kunna icke
försonas med sina föräldrar — icke heller med sin Himmelska Fader.
Men nog kunna de tillegna sig Nåden med en död tro.
1 M. F. X. Bichat, Undersökning om Lifvet och Döden. Övers. Stockholm
1805.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
