Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Regin Prenter, Spiritus Creator (Prof. Hj. Lindroth)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
3°331
vägs milstolpar heta: dop (verkligt vattendop), det yttre förkunnade
ordet (verbum vocale), lekamligt undfående av nattvarden, arbete för
nästan i utvärtes jordiska förhållanden och köttets uppståndelse. Helt
motsatt är svärmandarnas och alla tiders spiritualisters väg. Här står
på milstolparna: mortificatio av det kroppsliga, andliga upplevelser, inre
perfektion, imitatio Christi och själens odödlighet. Den väg, där man skyr
»eusserlich ding», är vägen udenom Kristus, en väg sålunda, som icke
leder till Deus revelatus, utan till Deus nudus, som förgör allt vad
människa heter. Luther, som icke skydde kraftfulla ord, drog sig icke för
att karakterisera dessa två vägar som Kristi väg och Satans väg,
framhåller Prenter (s. 323). I så avgjord motsats stod han till allt vad
spi-ritualism heter, och så helt gick han in för den bibliska
uppenbarelserealismen.
Det är mycket förtjänstfullt av Prenter, att han så starkt och så
genomgående tryckt på det uppenbarelserealistiska draget i Luthers
tänkande, varigenom denne kommer i den intimaste kontakt med Bibelns
och urkristendomens åskådning. Även om en riktning inom den allra
senaste Lutherforskningen varit — såsom förut framhållits — inne på
samma linje, så har Prenter genom det energiska sätt, varpå han gått till
väga, och den förnämliga dokumenteringen för sina teser och utsagor
fört utforskandet av det genuint evangeliska i Luthers reformatoriska
åskådning ett avsevärt steg framåt. Prenter har icke kunnat göra allvar
av uppenbarelserealismen hos Luther utan att stundom — såsom förut
likaledes påpekats —- indraga det urkristna, eskatologiska elementet i
betraktelsen (jfr s. 178, 183, 184, 186, 190, 191, 193, 197, 198, 228 etc.).
Om Prenter emellertid — i stället för att använda det på sina håll
vedertagna schemat: teocentricitet—antropocentricitet (jfr s. 171) — än
mera energiskt gjort bruk av det för urkristendomen grundläggande
eskatologiska motivet, som lever starkt hos Luther, då hade en hel del av
de frågor, som Prenter upptar till behandling och mödar sig mycket med,
på ett enklare och mera omedelbart sätt fått sin lösning. Då hade
Prenter kunnat visa på, att medan det urkristna eskatologiska motivet på
nytt lever upp hos Luther, detta måste hava till följd, att han nödgas
bryta med medeltidens och skolastikens aveskatologiserade kristendom.
Då hade Prenter ock på ett påtagligt sätt kunnat visa, att motsättningen
mellan Luther å ena sidan och spiritualism, ortodoxi och pietism å den
andra innebär en motsättning mellan en kristendom, som uppbäres av det
eskatologiska motivet, och en i grunden aveskatologiserad
kristendomssyn. Och då hade Prenter slutligen på ett omedelbart och naturligt sätt
kunnat visa, huru Anden nödvändigtvis måste intaga en central plats i
Luthers förkunnelse, enär den eskatologiska situationen helt behärskas
och bestämmes av Anden. Prenter hade härmed ock givit tillbörlig plats
åt det med det eskatologiska motivet nära sammanhörande
tidsålderstänkandet, som Luther delar med Bibeln och urkristendomen. Att
noggrannare än vad hittills skett beakta detta blir en uppgift för den kom-
21—46622 Kyrkohist. Årsskrift 1946
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
