Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Gunnar T. Westin, Historieskrivaren Olaus Petri (Doc. Karl-Gustaf Hildebrand)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
3°335
Något av det viktigaste som över huvud sagts om Olaus Petri som
historieskrivare finns nu att läsa i avdelningen »XV: 3: C, Tendensen i
blodbadsskildringen», ett föredömligt hänvisningssystem gör visserligen också
sådana ställen mindre svårfunna än man kunde tro.
Särskilt värdefullt hade varit om de praktiskt behövliga
anmärkningarna om Olaus Petris metod funnits systematiskt framlagda. När
Olaus Petri utelämnat det ena eller andra ur sina förlagor, blir det ju
ofta en betydelsefull fråga om detta skett av redaktionella skäl, av
motvilja mot många och stora ord eller av en motsatsställning i sak. Westin
väljer påfallande ofta den sistnämnda förklaringen. Man får under
läsningens gång stort förtroende till hans omdöme, men hade den typen av
frågor blivit föremål för en allmän och systematisk dryftning, skulle man
varit mindre exklusivt hänvisad till det. På samma sätt känner man
inför de ofta förträffliga exemplen på krönikeskrivarens hugg mot Gustav
Vasa behovet av en verklig inventering, med vars hjälp gränser och
proportioner kunnat närmare fastställas mellan å ena sidan dessa
dagsaktuella utlåtelser, å andra sidan uttrycken av helt allmän, ibland bitter
livsvisdom.
Det valda framställningssättet har väl också — som varje annat
framställningssätt — vissa sakliga risker med sig: det kan lätt fresta till
schematisering och till ett mekaniskt söndersplittrande av stoffet. Att
författaren ofta beundransvärt undgått sådana faror är lätt att se.
Farorna själva kunna tilläventyrs skymta i två exempel, som skola anföras
till slut men äro för blygsamma att på allvar illustrera någonting.
Det är inte alldeles rätt att i Ericus Olais framställningar av Erik den
helige se »närmast en parafras av legenden» och säga att Olaus Petri helt
enkelt gått denna framställning förbi för att bygga på annat material
(s. 35). Förhållandet är krångligare och mera fängslande än så. Redan
Ericus Qlai_har_stått inför två delvis oförenliga källor, Erikslegenden
och_ Prosaiska krönikan, och hans framställning domineras av försöket
att komma till rätta med dem. Han och Olaus Petri ha sålunda haft att
göra med ett till dels gemensamt problem.
Den ena besvärliga punkten gäller Eriks kungaval, som enligt
legenden skedde enhälligt och utan motsättningar, så som det anstår en
helgon-regent, medan enligt Prosaiska krönikan »götarna» först hade valt Karl
Sverkersson. Ericus är angelägen att harmonisera åt legenden till. Han
räddar sig därvid med ett historiskt-statsrättsligt resonemang: rätten
till kungaval är upplänningarnas; det Karl Sverkerssons val varom talas
i nonnullae chronicidae är därför blott en partialis et privata Ostgothorum
electio och behöver inte rubba legendens totalomdöme. Olaus Petri har
först i den senare versionen av sin krönika (se OPSS 4, s. 54 f.) kommit
fram till en klart skiljaktig tolkning: han talar om varaktig konflikt
mellan de båda partierna och undviker noga att ta helgonkungens parti:
»ther aff kom en skadligh owilie och mykit onth emellan östgötherne och
Vpland» heter det helt nyktert.
Den andra motsättningen gäller Eriks börd. Enligt legenden var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
