Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Ragnar Ohlsson, Abraham Angermannus (Doc. Sven Ulric Palme)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
3°351
den 20 mars 1593, fem dagar efter valet, utsäges det direkt, att konungen
skulle ha att välja mellan de tre, som ställts i valet, samtidigt som
hertigen icke döljer, att voteringssiffrorna dock böra vara vägledande för
konungens beslut (s. 203, rad 11-3 nedifr.). I den första framställningen
till Sigismund i saken, i maj 1593, nämndes ingen röstöverlåtelse — då
försökte hertig Karl i stället undvika en utnämning av den liturgistiske
Petrus Jonae genom att helt enkelt utesluta honom från förslaget (s. 206,
rad 6-3 nedifr.) Och redan i januari 1594 var hertigen färdig att
uttryckligen erkänna Sigismunds rätt att konfirmera vem han ville av de
tre nämnda (s. 226, rad 6-3 nedifr.) — då hade hertigens och
prästerskapets vägar skilts under de växlingsrika privilegieförhandlingarna.
Varifrån har man då hämtat detta uppslag — tanken på
röstöverlåtelse vid biskopsval? Uppenbarligen från Peder Swarts skildring av
ärkebiskopsvalet 1531, där det heter, att Laurentius Andreae efter valet
överlät sina 14 röster på sin lyckligare medtävlare Laurentius Petri.30 Om
så verkligen skett är ganska ovisst, ty notisen finnes endast hos Swart,
som icke ofta haft dokumentariska belägg för sina uppgifter.
Bakgrunden skulle då vara den, att Laurentius Andreae ville avstå från sin för
konungen misshagliga och därför farliga kandidatur.31 Desto mindre
skäl är det att tro på något liknande 1574, när själva valprotokollet är
bevarat. Den glada kuppen 1593 visar med visshet endast, att Peder
Swarts uppgift var känd av dem, som då försökte lansera detta
rättsinstitut.
Endast några av de många kyrkohistoriska spörsmål, som beröras
i Ohlssons stora arbete, ha här kunnat dryftas — men väl några av de
viktigaste. Avhandlingen delar med många goda specialundersökningar
förtjänsten av att stimulera till motsägelser. Tyvärr beror det här främst
på att källkritiken, särskilt i avhandlingens tidigare partier, är ytlig,
metoden över huvud taget osäker och förmågan att rätt tolka de latinska
källorna icke utan brist.
I avhandlingens senare partier komma just dessa brister mindre till
synes. Där flyter materialet rikare. Där är det också mindre
fastställandet av fakta, som eggar till kritik, än tolkningen av fakta. Ohlsson ser i
Abraham Andreae den drivande kraften i den politiska aktionen under
Sigismunds första resa med syfte att vinna trygghet mot
rekatoliserings-faran och dock icke svika den lagliga överheten. Sedan tolkas
ärkebiskopens skiftande attityder under krisåren som ett målmedvetet, allt
igenom konsekvent försök att vara konungstrogen och laglig och dock
rädda religionsfreden från kröningsriksdagen. Slutligen försvarar Ohlsson
ganska tappert ärkebiskopen för hans av eftervärlden så skarpt
klandrade räfst 1596. I intet av dessa hänseenden har anmälaren kunnat
biträda rekonstruktionsförsöket, men skälen till det skola icke framläggas
här. Avhandlingen har enligt anmälarens mening större värde som bidrag
till 1590-talets politiska historia än som kyrkohistorisk studie i den
liturgiska stridens historia och förhistoria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
