Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 1. Sabbatshelgd och kyrkogång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Erik Markussons i Löffallet. Härvid utspann sig följande
samtal. Erik: "Ni går nu gali väg." Pål: "Jag tror Gud kan vara ock?
med mig."20
Höbärgning hörde till det oftast förekommande’
söndagsarbetet. Många synas ha haft samma mening som bonden, om vilken
det berättas, att han på prästens förebråelse för att- ha kört hö en
söndag och försummat gudstjänsten svarade, att han ansåg det
vara bättre att sitta på hölasset och tänka på Gud än att sitta i
kyrkan och tänka på hölasset.
Protokollen ha även mycket att berätta om dryckenskap och
dobbel på gudstjänsttid, om vilt leverne i hemmen och på krogarna
i kyrkbyn och annat, som förhindrade ett andaktsfullt deltagande i
gudstjänsten.
Det må nu ha varit den ena eller andra anledningen, visst är, att
man även i den gamla, goda tiden "såg många frånvarande". Vid en
specialvisitation i Tillberga 1693 "besvärade sig pastor däröver, att
uppå stora bönedagar äro många borta, om vilka han intet besked
kan få".
Emellertid skulle det vara i hög grad förhastat, om man av dessa
interiörer skulle draga den slutsatsen, att det skimmer, som i våra
ögon vilat över äldre tiders kyrkogång, uteslutande vore en illusion.
Då man av enstaka vittnesbörd om försummad kyrkogång
förletts till antagandet, att det icke var mycket bättre med
gudstjänstdeltagandet förr än nu, gör man sig skyldig till ett stort misstag.
Här som alltid måste man hålla i minnet, att det är de mindre
tillfredsställande förhållandena som låta tala om sig, medan hälsan
tiger still. De sabbatsbrott som omtalas äro undantag, som
påkallade beivran. Vördnaden för sabbaten var stor och allmän. I en
mening, som vi knappt kunna fullt förstå, var söndagen en
Herrens dag, en dag till hans tjänst och ära. Då helgmålsringningen
ljöd, blottade man sitt huvud. Den var som en maning att tänka på
att helga vilodagen enligt Guds tredje bud. Till sabbatens helgande
hörde mångahanda ting: vila från arbete, avstående från nöjen och
tidsfördriv. Särskilt strängt upprätthöllos dessa krav ifråga om
långfredagen, då även stor återhållsamhet i mat och dryck
iakttogs. Sill, potatis och ölsoppa var kosten i många hem denna dag
långt in på 1800-talet. Vi ha förut erinrat om det lagiska drag, som
vilade över äldre tiders sa-bbatsfirande. Men så luthersk var man,
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
