Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 1. Sabbatshelgd och kyrkogång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
före fjärde böndagen eller om våren från strax efter påsk till
midsommar och om hösten från "mixmässa" till "helgmässotid".
Orsaken var den bristande tillslutningen. Vid generalvisitationen i
Falun 1826 framkom, att veckopredikningarna särskilt på hösten
hade varit så fåtaligt besökta, att förslag väcktes om deras
inställande, vilket dock icke medgavs. På landet upphörde
veckopredikningarna, de s. k. fredagspredikningarna, redan på 1700-talet.
Att passionspredikningarna rönte växlande och ofta mindre god
tillslutning framgår därav, att de flyttades från den ena tidpunkten
till den andra. Efter att ursprungligen (på landsbygden) ha hållits
på fredagarna, flyttades de på många håll till söndagsmorgnarna,
sedan till söndagseftermiddagen, och slutligen förlades de till platser
ute i församlingarna. Enligt uppgift vid prästmötet 1842 höllos
passionspredikningarna i 40 landskyrkor på söndagarna, i de övriga på
fredagarna. Redan under den kyrkliga sedens blomstringstid märka
vi alltså en bestämd tendens till koncentration kring högmässan, en
tendens som fortsatt att göra sig gällande. Det förtjänar dock att
påpekas, att aftonsångerna i Västerås och andra städer länge voro
ganska talrikt besökta.
Till arvet på kyrkogångens område hör icke endast det talrika
gudstjänstdeltagandet utan även de till gudstjänsterna knutna
sedvänjorna, av vilka några i Västerås stift fått en säregen
utformning. Ett drag faller härvid genast i ögonen: den starka
traditionsbundenheten.
Den kyrkliga seden är till sin natur konservativ, men särskilt
dalfolket förefaller i fråga om dessa ting ha varit konservativare än
de flesta andra landskaps innevånare. Diskussioner om förändringar
resulterade även oftast i att det skulle bliva "vid förra vanligheten".
Traditionsbundenheten röjer sig redan i fråga om
gudstjänsttiderna. Länge höll man fast vid de i kyrkolagen anbefallda tiderna.
Under 1700-talets lopp och i synnerhet vid århundradets mitt
framflyttades dock tiden för högmässan i enlighet med levnadssättets
förändringar i de flesta församlingar en timme, åtminstone om
vintern. Ett kungligt brev av den 7 januari 1748 föreskrev, att
högmässan i städerna skulle börja en timme senare än förut varit
vanligt. I St. Skedvi hölls år 1760 högmässan från höst till
vårdagjämningen kl. 10 samt från vår till höst kl. 9. Ännu 1824 firades i
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
