Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 1. Sabbatshelgd och kyrkogång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att man skulle vilja anse, att intet frommare kunde av några
människor göras och presteras."47
Att man även förstod att uppmuntra dem som förhållit sig väl,
framgår av ett sockenstämmobeslut i Mora 1668. Det heter
"Kvinnfolken, som väl sjunga, skola stå i närmaste bänken intill
prästehustrurnas, att kunna så mycket bättre med varandra
sammanstämma samt ock njuta ett hedersrum i kyrkan, sig till fägnad och
andra till uppväckelse."48
Resande från skilda tider ha även berättat om det intryck, som
församlingssången i Dalarnas kyrkor gjort. Hülphers skriver om
sitt besök i Leksands kyrka 1757: "Sången under gudstjänsten gick
ganska jämnt, som i alla dalsocknar bör märkas."49 Längre fram
föreligga dock vittnesbörd om att sången alldeles icke var jämn.
De olika byarna kunde ha sina egna melodivarianter, drillarna
kunde vara olika. Det var ofta en tävlan mellan röstbegåvade kvinnor,
som sökte överträffa varandra i drillar och utfraseringar av
psalmerna. Det kunde vara ett "bellum omnium inter omnes". Anders
Pers har givit en målande skildring av tvekampen mellan de
utslätade Hæffnerska melodierna och de fäderneärvda tongångarna vid
julottan i Mora kyrka på 1860- och 1870-talet.50 Tyvärr segrade
Haeffner.
Till stiftstraditionerna på psalmsångens område hörde även
växelsången mellan män och kvinnor. Särskilt ofta sjöngos ps. 60:
En jungfru födde ett barn i dag och trospsalmen n :r 17 på det
sättet. Vid prästmötet 1716 sade sig biskopen med hugnad ha
förnummit, "att i flera församlingar alterneras med sången således, att
manfolken och kvinnfolken sjunga var sin vers, vilket haver med
sig ett stort behag och även uppväcker andakt".
En särskild blomstringstid upplevde psalmsången i Dalarna under
psalmodikonets glansdagar på 1800-talet. I Cleri comitialis cirkulär
från riksdagen 1844—1845 säges, att Dillners psalmodikon var
sanktionerat och redan i 15 års tid med uppbyggelse begagnat för den
offentliga andakten. Axel Hambræus har gjort gällande, att bruket
av detta ensträngade instrument ingenstädes i vårt land slagit så
igenom som i Dalarna. Det nyttjades både vid gudstjänster och i
hemmen. Från min barndom erinrar jag mig såväl instrumentet
som den därtill hörande psalmboken med melodier i sifferskrift.
Denna sifferpsalmbok "har lärt det svenska folket sjunga under ett
halvt århundrade", skriver Hambræus.51
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
