- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
44

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 1. Sabbatshelgd och kyrkogång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Så stark och mångstämmig var ofta sången, att det låg något
berättigat i Morakarlens ofta anförda svar på uppmaningen att
skaffa orgel till kyrkan. "Vi är’ orgor själva." Då kyrkorna, såsom
Josef Sjögren uppvisat, under tiden efter 1840 allmänt fingo orglar,
innebar väl detta i visst hänseende ett framsteg, men psalmsången
blev icke vad den förut varit. Sången dränktes ofta av orgelns
brusande toner.

Det kan icke hjälpas, att Västmanland ifråga om kyrkosång
kommit i skuggan av Dalarna. Säkerligen har man kunnat sjunga och
spela till Herrens ära även där. Men att man varit medveten om
sin underlägsenhet, därom vittna några ord i en ämbetsberättelse
från Köping: "Sången är god för att vara i denna del av stiftet."

Då man i ett avlägset fjärran hör bruset av denna kyrkosång,
känner man starkare än kanske inför något annat i den gamla
kyrkoseden: Detta kan icke ha varit bara sed. Så sjunger icke en
motvillig, tvångskommenderad församling.

Och därmed äro vi framme vid frågan om kyrkogångens
kvalitet. Hittills ha vi företrädesvis sysslat med yttre ting. Det
återstår att besvara frågan om gudstjänstsedens innersida, och här
ställas vi inför svårbedömliga spörsmål. Det inre fångas icke lika
lätt som det yttre.

Att icke kvaliteten alltid svarade mot kvantiteten ligger i
öppen dag. S. Ödmann låter rent av församlingen sjunga om oandliga
kyrkobesökare:

I din helgedom dig möter
Mången själ, som kall och död,
Utan känsla av sin nöd
Endast världens nöjen sköter
Och, då hon Sig lycklig ser,
Glömmer dig, som lyckan ger.

(W. 388: 2.)

Icke ens den yttre anständigheten iakttogs alltid. En vanlig osed
var att komma för sent, sedan syndabekännelsen var läst, och att
"ränna ut" ur kyrkan före välsignelsen. Missbruket medförde,
att biskopen vid 1760 års generalvisitation i Stora Tuna måste
medge, att syndabekännelsen: Barmhärtige Gud, finge läsas på
predikstolen efter predikans slut för deras skull som kommo för

44

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free