Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 1. Sabbatshelgd och kyrkogång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som brännvinet här kunde medföra, ty inom en timme efter
gudstjänsten sågo vi de flesta bergsmännen så rusiga, att de syntes
liksom gå uti töcken."54
Även kyrksömnen har gamla anor i Västerås stift. Kyrkstötens
spö hade en uppgift att fylla. Varför somnade man? De långa
predikningarna hade sannolikt sin dryga skuld. I Rudbeckius’
Kyrkostadgar heter det, att "en klocketimma är laga tid till predikan".
En gammal klockramsa lyder:
"Huru länge skall jag predika?
sa’ prosten i Vika.
En tima,
sa’ prosten i Lima.
Det är för länge,
sa’ prosten i Gränge.
Det är lagom,
sa’ prosten i Malung."
Men i praktiken överskreds icke sällan detta tidsmått. Såväl
det hårda arbetet under vardagarna som krogarna i kyrkbyn
medverkade till sömnaktigheten. Med uppmärksamheten var det ibland
klent beställt. "Somliga äro", heter det i ett visitationsprotokoll
från Orsa 1721, "under gudstjänsten så sömnaktiga...., att de litet
eller ock intet akta på vad som predikas". En vanlig osed var
tuggande av kåda, "tuckoa", under gudstjänsten. Det måste ha varit
en underlig syn att se hela församlingen inbegripen i livligt
tuggande. På 1870-talet förekom i Järnboås, att man fägnade varandra
med Hoffmans droppar, när högmässan tycktes bli för lång.
Vid generalvisitationen i Stora Tuna 1778 påtalades, att ganska
få av församlingens ungdom hade psalmböcker. "Som det icke är
att förmoda, att sådana vid denna ålder kunna psalmboken utantill,
ty önskade Hans Högvördighet, att föräldrarna även på det sättet
ville visa sin kärlek och kristeliga omvårdnad, att de skaffa sina
barn en så nödig bok."
Emellertid torde kyrkogången även kvalitativt ha varit bättre
än sitt rykte. Att åhörarna ganska allmänt gräto under predikan
behöver inte säga så mycket. Det var tidens sed. Och det kunde
förekomma, att kvinnor drogo fram sin näsduk redan då de på
långt håll fått syn på sin präst. Men det finns säkrare bevis på att
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
