Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 2. Nattvardsgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket i skilda delar av vårt land varit olika. Enligt K. H. Johansson
var ordningen i Heda församling i Linköpings stift 1708 denna:
först socknemännen och deras hustrur, sedan ungdomen och sist
inhysesfolket. I Häradshammar i samma stift skulle 1784 man,
hustru och barn framträda samtidigt. Sönerna skulle stå vid
mannens sida och döttrarna vid hustruns.73 Ett försök i Luleå 1707 att
införa bestämmelsen, att först männen skulle gå, sedan kvinnorna
och sist pigorna rönte motstånd. Anders Larsson i Gäddvik
förklarade, att han och hans hustru följts åt i 40 års tid, "de må ock
ännu få härefter följas åt".74
I Västerås stift synas män och kvinnor oftast ha gått samtidigt
Frederik Barfod såg i Leksands kyrka på 1860-talet, huru
nattvardsgästerna i långa rader gingo upp till altaret "männen på högra
sidan av kyrkogången, till högra sidan av altaret, kvinnorna på
den vänstra sidan".73 Även vid nattvardsbordet höll man på
mans-och kvinnosidan. J. Engström, som besökte Leksand 1834, säger
sig sällan med mera nöje ha bevistat en gudstjänst, men han
påtalar den vanliga oseden, "att ortens primater communicerades först
och ’hopen’ sedan".76 Om nattvardsgången i Skultuna på
1880-talet skriver Axel Ihrmark: "Och jag minns de stora, ofta
återkommande nattvardsgångarna, då herrskap, bönder och arbetare
samlades kring nattvardsbordet, och då till sist socknens soldater,
klädda i uniform, marscherade fram till altarrunden, gjorde halt
och böjde knä."77
En sed, som på oss gör ett främmande intryck, var den
"dukpenning", som ofta gavs i samband med nattvardsgången. I Björskog
bestämdes 1653, att varje hjon, som gick till nattvarden, skulle
giva ett öre silvermynt.
Till nattvardens högtidlighet bidrog den särskilda dräkt, som
kvinnorna i flera dalaförsamlingar buro vid kommunionen. I Rättvik
t. ex. hade "gifta kvinnor hatt med blå söm, ogifta slättimp (vitt
underplagg till hätta) med lönnhätta. Alla buro vitt halskläde, blått
snörliv, grön kjol, vitt förkläde, vita strumpor, vadmalströja, på
vintern skinntröja med svart utanåtröja, handskar eller vantar."78
Von Schubert iakttog vid sin resa i Dalarna, huru de kvinnliga
kommunikanterna i Mora i handen buro en färgad och en vit
yllenäsduk.79
Massdeltagandet i nattvardsfirandet gjorde, att stor vikt måste
läggas vid beredeisen. Det gällde för prästerna att väcka kommu-
’58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
