- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
62

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 2. Nattvardsgång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Och även för många av dem, som iakttogo yttre anständighet,
blev nattvardsgången närmast en vanesak, ett officiellt intyg om
kristligt och medborgerligt förtroende. En borgmästare, som aldrig
brukade gå till nattvarden, måste bekväma sig därtill för att rädda
sitt riksdagsmandat. Under sådana förhållanden torde det ligga
en del sanning i några ord i ämbetsberättelsen från Säter 1862:
’ Man går från synden till nattvarden, från nattvarden till synden
och nöjer sig med en yttre anständighet och oantastlighet av den
borgerliga lagen." Det råder, som Karl-Gustaf Hildebrand
framhållit, en motsats mellan "den praktiska verkligeten och det krav
på personlig innerlighet, som möter i andaktslitteraturen".86

Men detta krav har dock tiderna igenom hävdats, och detta har
icke skett förgäves. I alla församlingar har funnits en större eller
mindre skara, som gjort allvar av sitt skriftermål. Om Sols-mor
i Leksand berättar Arosenius, att hon ofta gick till nattvarden och
att hon yttrat: "Jag behöver alla nådemedlen."87 Flera, än vi äro
benägna att tro, fingo välsignelse av sitt nattvardsfirande. Och även
hos de många, som till synes gingo av vana, fanns åtminstone
vördnad för sakramentet. Om vad en nattvardsgång kunnat betyda i ett
trist liv vittnar en episod från Bjursås, som Gunnar Ekström senior
anför efter A. Magnevill. En s. k. hästskojare hade till en bonde sålt
en häst, men därvid genom bedrägliga uppgifter tillskansat sig en
orättfärdig vinst. Efter någon tid kom säljaren en lördagsafton till
köparen och lämnade honom femtio riksdaler med orden: "Jag tog
för myttje åv dej för hästen. Men här har du tebaks, för jag ska gå
te skrift i måron."88 Med rätta ser Ekström häri ett vittnesbörd
om, att ett djupt allvar fanns på botten av den gamla kyrkliga seden.

De som av sjukdom eller annan giltig orsak icke kunde komma
till kyrkan, fingo mottaga sakramentet hemma. Sockenbud voro i
äldre tid synnerligen vanliga. Icke sällan finner man i
kommunion-boken anteckningen "domi" (hemma). I princip medgavs privat
nattvardsgång endast, då det gällde sjukdom och annat nödfall. Men
det förekom icke sällan, att ståndspersoner begärde sakramentet i
sina hem av hygieniska och sociala skäl. Då det i kyrkolagen heter,
att "nattvarden skall begås i kyrkan och icke hemma i husen, utan
för sjukdoms skull eller särdeles viktig orsak och i nödfall", ligger i
detta stadgande en spets emot nyss berörda osed. Trots flera
förbud under 1700-talet och förmaningar vid visitationer tillätos ofta
"de förnämare" att begå nattvarden för sig antingen i sakristian

’62

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free