Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 3. Dop, faddrar, kyrkotagning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därav är för handen, någon av kvinnkönet". Det skulle ske med
vatten i Guds, Faders, Sons och den Helige Andes namn, och de
närvarande skulle befalla barnet i Guds vårdnad med Herrens bön
och välsignelsen.93 Vid nöddop förekommo inga faddrar. Ett
sådant dop skulle sedan bekräftas av prästen i kyrkan.
Vid 1732 års prästmöte anmärkte professorn och prosten i Husby
magister Holstenius på, "att vid nöddop barn döptes utan att
vattnet först konsekrerades", vilket vore lika nödvändigt som "brödets
och vinets konsekration vid nattvarden". Prästerskapet förmanades
att undervisa om vikten av att allt detta iakttoges.
I Västerås stift liksom annorstädes fanns icke minst under
1700-talet en benägenhet att utan nödfall förrätta "nöddop" i hemmet
och låta den egentliga "kristningen" äga rum i kyrkan vid en
senare tidpunkt. Till utbredandet av denna sed bidrog en önskan
särskilt hos de ekonomiskt bättre lottade att få tid att förbereda
ett hedersamt barnsöl. Vid 1763 års prästmöte sade sig biskop
Ben-zelstierna förmoda, att nöddop icke på något ställe brukades "utan
att högsta nödvändigheten sådant fordrar". Prästerna skulle dock
undervisa åhörarna i vilka fall nöddop kunde och finge anses som
"oumgängeligit".94 Oskicket var dock icke lätt att utrota.
Att dopets rätta plats var i kyrkan inskärptes i kyrkolagen samt
av biskoparna vid visitationerna. Dopet som ett sakrament hörde
kyrkorummet till. Kyrkolagen förutsätter även, att dopet såvitt
möjligt skulle ske "på någon söndag, helgdag eller bönestund, när
den kristliga församlingen är tillhopa". Vid visitationen i
Romfartuna 1759 uttryckte biskop Samuel Troilius sin glädje över
sedvanan att döpa barnen i kyrkan, "så mycket mera som församlingen
då får anledning att fälla förböner för barnen samt uppväckas till
vördnad för detta salighetsmedel". På landet förrättades dopet
oftast före högmässan, ibland efter Tron i själva högmässan, i
städerna mestadels efter aftonsången eller i bönestunderna. Dopakten
blev på detta sätt en verklig församlingshandling, även i utvärtes
mening ett barnets införlivande i församlingens gemenskap.
Redan tidigt framträdde en tendens att flytta dopet från kyrkan
till hemmen. Vid 1700-talets prästmöten behandlades mer än en
gång denna sak. Och under 1800-talet förlades akten i de allra flesta
församlingar till prästgården eller hemmen. Utom den
omständigheten, att högmässan förlängdes genom de många förrättningarna
vid dess början, bidrog till denna utveckling även mödrarnas obe-
5
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
