- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
92

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 5. Vigsel och jordfästning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1651 ha flyttats till veckoböndagarna. Det framhölls vid
visitationen, att de som ville begrava sina döda på böndagarna, måste
komma fram i rattan tid, så att gudstjänsten icke blev uppehållen.
Akta de icke på detta, "stånde deras lik över jord, till dess
tidegärden är förändat". Även i samband med aftonsång samt på
söcken-dagar i allmänhet kunde begravning äga rum. Då jordfästning hölls
på vardag, undvekos gärna ända in på 1880-talet, måndag, onsdag
och fredag som begravningsdagar. På landsbygden har dock
sambandet mellan jordfästning och högmässa på många håll bevarats in i
våra dagar. Vid 1871 års prästmöte meddelades, att begravningarna i
landsförsamlingarna oftast skedde på lördagar och vid
samman-ringningen till gudstjänsten på söndagarna. För
gudstjänstfrekvensen har detta samband mellan högmässa och jordfästning haft
mycket stor betydelse. Av gammalt synes det ha varit sed, att de
sörjande ha förblivit kvar i sittande ställning även vid de moment
i gudstjänsten, då församlingen har rest sig upp. Det egendomliga
bruket "att sitta i sorgen" förekommer ännu på många håll.

Under slutet av 1600-talet fördes en hård strid mot den gamla
sedvanan med utfärdspredikningar i husen och utsjungning av lik.
Orsaken till att man på kyrkligt håll ställde sig avvisande till dessa
gamla plägseder synes till en del ha varit, att
utfärdspredikningarna i byarna på söndagsmorgnarna förhindrade de kyrkliga
förhören. Och dem ville man framför allt slå vakt om. Ett mindre
sympatiskt drag är den ståndsskillnad, som i detta avseende gjorde sig
gällande. Vid prästmötet 1679 frågades, "om bönder i församlingen
dö bort, om då utan åtskillnad utfärdspredikningar bör hållas".
Resolutionen blev: "Såsom uti livet är en åtskillnad emellan högre
och nedrigare ståndspersoner, så må det ock vid dödsfälle
observeras, dock må en kyrkovärd eller sexman njuta någon större heder
än andra, nämligen med utsjungande, men ingen predikan i huset."
Utfärdspredikningarna voro tydligen förbehållna ståndspersoner. I
1686 års kyrkolag förbjödos dessa predikningar.125 Huru djupt man
reagerade inför detta förbud, därom vittnar ett meddelande från
pastor i Falun vid prästmötet 1690, "hurusom mången kväljer sig
på sitt yttersta, att han intet får efter sin död utsjungas, som förr
varit vant". Utfärdspredikningarna kunde icke heller utrotas.
Samlingen kring kistan i hemmet har mångenstädes bibehållits in i
nutiden.

Utmärkande för 1600-talets jordfästningar voro de långa likpre-

’92

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free