- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
93

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 5. Vigsel och jordfästning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dikningarna. Vid 1688 års prästmöte bestämdes, att
predikningarna skulle ske efter aftonsången, "eller där detta finnes
obe-kvämligt, kunna begravningar ske om söcknedagarna". Det ansågs
dock ej vara förbjudet att på landet efter den ordinarie predikan
"något korteligen tala om den döde". "Men att hålla något tal på
kyrkogården, som somliga begära, är emot kyrkoordningen kap.
18 § 6 och kan intet tillåtas." Vid prästmötet 1689 meddelades, att
Hkutsjungningar voro förbjudna även i städerna. Dock var det
till-låtet att möta liken vid kyrkogårdsporten, "när sådant begäres".
Av dessa meddelanden framgår, att försök gjordes att inskränka
på likpredikningarna. Man har dock ett intryck av, att särskilt
prästerskapet slagit vakt om dessa predikningar. År 1690
framställdes en önskan av prosten i Sala, att likpredikningar skulle få
hållas under aftonsångerna i städerna, "sägandes, att
likpredikningarna gå sin kos, efter de intet få hållas under aftonsångerna".
År 1698 önskade man i Norrbärke kontrakt, att efter predikan
något skulle sägas till den dödes heder. Så småningom ersattes
likpredikningarna av de nuvarande griftetalen vid båren. Den gamla
seden att hålla vakstuga, d. v. s. hålla likvaka, bekämpades ivrigt
under 1700-talet. 1768 var bruket bortlagt i Stora Tuna.

Frågan huru barn, som dött utan dop, skulle begravas,
behandlades vid prästmötet 1682. Biskopen menade, att det vore bäst att
icke begrava dem "icke därför, att man tvivlade på deras salighet
men som en varnagel och uppväckelse till större aktsamhet".
Beträffande dödfödda resolverades: "kasta jord på dem och ej mera".

I samma mån som likpredikningarna avtogo, fästes större vikt
vid personalierna i samband med tacksägelsen på predikstolen efter
de bortgångna. I fråga om bevarade personalieböcker intager
Västerås stift en särställning. Dessa biografiska dödböcker äro där
vanligare än i andra stift. I många församlingar börja de 1738 och
sluta 1774. Detta är fallet bl. a. med Dingtuna, Lundby och
Med-åker ävensom Kungsåra, Malma, Romfartuna, Sala lands,
Skinnskatteberg. I andra församlingar, såsom Möklinta, Haraker och
Svedvi, börja anteckningarna redan i slutet av 1600-talet. I Svedvi
föras de fram till 1842. Särskilt ryktbar som författare av
personalier var Johan Olof Wallin. Hans bekanta tacksägelse över
borgmästare Hellman i Västerås visar, att icke ens hans minnestal helt
gingo i den lovprisande tonen. Ibland erinras man dock vid
genomläsningen av personalier om den gamla anekdoten om prästen, som

’93

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free