- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
107

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - III. Förutsättningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

botstraff. I Rudbeckius’ kyrkostadgar uppräknas en lång rad av
laster, som falla under offentlig bot, däribland "barns-död", mened, hor,
mandråp, Guds namns missbruk, de högvärdiga sakramentens och
predikoämbetets missbruk och försmädelse.146 I vissa fall skulle
botgöringen ske vid domkyrkan eller "prostekyrkan".

Den uppenbara skriften, den s. k. kyrkoplikten, tillgick vid
1600-talets slut oftast så, att syndaren under "högpredikan" fick stå på en
särskild "pliktpall" ifrån andragångsringningen till gudstjänstens
slut, då han i församlingens närvaro skulle bekänna sin synd och
avlösas. Det nesligaste i allt detta var ståendet på pliktpallen, även
kallad horpallen, därför att sedlighetsförbrytare ofta ådömdes
kyrkoplikt. Botgöringen blev, som Pleijel framhåller, "ett
skamstraff, som för den dömde medförde en fläck för all framtid".147
Enligt 1686 års kyrkolag kunde kyrkoplikt endast ådömas av
världslig domstol.148 Den förlorade alltmer sin etiska betydelse
och blev endast en kyrklig påföljd till det borgerliga straffet.
"Storhetstidens sockenpräst fick till skolmästarens uppgift lägga
också polismannens" (Brilioth).149 Medan den uppenbara skriften
under 1700-talet i stort sett övergick till att bli en akt i sakristian,
bevarades den särskilt i Dalarna i sin äldre form ända till
1800-talets mitt. I de fall, då den brottslige icke ville "stå kyrkoplikt",
kunde den obotfärdige 1. efter vissa varningsgrader sättas ifrån
nattvarden på viss tid, det s. k. lilla bannet, 2. tvingas att stå i
vapenhuset utom under predikan (det medelstora bannet), och
slutligen, 3. om han icke bättrade sig trots lysningar till bättring, skiljas
ifrån "den heliga kristliga kyrkans delaktighet", det s. k. stora
bannet. I 1686-års kyrkolag talas endast om det lilla och stora
bannet.150 Bann kunde även drabba personer, som icke blivit dömda
av världslig domstol.

Man har menat, att stadgandet om det stora bannet i Kyrkolagen
närmast skulle vara en relikt. I Västerås stift synes man på fullt
allvar ha räknat med denna strafform även under andra hälften av
1600-talet. En man i Orsa, Bagare Olof i Nedergården, anklagades
vid visitationen 1660, för att han med sin hustru "föraktar Guds
ord, går intet till kyrkan, ej heller brukar Herrens nattvard".
Sen-tentia: "Skall med dem... procederas, nämligen, att kyrkoherden
först kallar dem till sig och sådant dem förehåller, såsom ock till
bättring förmanar; lyda de intet, lyse dem en och annan gång till
bättring och sedan dem till Domkapitlet förskriver, till att bann-

’107

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free