Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - III. Förutsättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
draget i 1600-talets kyrkotukt. Ett dylikt intresse ligger djupast
sett även bakom de kyrkodisciplinära åtgärderna.155 Som
vittnesbörd härom kan även anföras en episod från Västerås stift. I Falun
angavs 1672 en Guds ords- och sakramentsföraktare, som hållit sig
borta från Herrens nattvard i tolv år. "Så ofta han blivit tilltalad,
hade han låtit påskina någon bättring, men strax fallit till sin förra
ovana igen. Resolutio blev: Man måtte ännu försöka hans bättring
i så måtto, att honom sättes vissa tider före, på vilka han skall
insentera sig i sakristian att låta sig examineras i sin kristendom,
tilläventyrs man kan på det sättet vinna honom."
Man kan vid dessa ord komma att tänka på en utsaga i det förut
nämnda kyrkotuktskapitlet, Matt. 18, på vilken särskilt Einar
Billing riktat vår uppmärksamhet: "om han lyssnar till dig, så har du
vunnit din broder." (Matt. 18: 15). De orden uttrycka det innersta
syftet även med den gamla kyrkotukten.
Uppehållandet av den kyrkliga seden befrämjades under
1600-och 1700-talet även av den sociala strukturen. Redan det
förhållandet, att Sveriges befolkning ännu i början av 1800-talet till nio
tiondelar sysslade med jordbruk och var bosatt på landet, saknar icke
betydelse i detta sammanhang. Den kyrkliga seden har alltid haft
sitt starkaste fäste hos landsbygdens folk. Det är, som om arbetet
med jorden predisponerade för en traditionsbevarande inställning.
Lika naturligt som kyrkobyggnaden på landsbygden faller in i
landskapsbilden, lika naturligt har kyrkan haft en plats i
bondebefolkningens hjärtan. Bonden är konservativ i fråga om seden icke
endast av ovilja mot förändringar utan även genom sin dagliga kontakt
med det stilla och långsamma växandet på åker och äng. Som
Berggrav har framhållit, hör bondenaturens religiositet på det hela
taget till den typ, som kallats "uppfostringskristendom". Och i
denna har alltid ingått omvårdnad om den kristna seden.
Kyrkobesöket har, säger Berggrav, den bästa förutsättningen att bli
bondens naturliga gudstjänst. I kyrkan kan han ’"sitta i fred i sin
bänk, på samma gång som det oföränderligt starka i tron och i livet
i Gud här med kraft träder fram för honom".156
Att dalkarlen till sitt kynne är en egenartad syntes av
radikalism och konservatism är allmänt erkänt. Dalkarlen är
radikal "av självsvåld, trilska och högmod", skriver Adrian Molin.
’111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
