- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
121

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - IV. Betydelse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

seende. "Varken väckelsens förakt för ’vanekristendomen’ eller en
senare tids övertrötthet och hyperkänslighet för att inte allt skulle
vara fullt äkta i ett gudstjänstdeltagande ha riktigt gett rättvisa åt
själva den sunda grund, som låg i den gamla kyrkligheten", har G.
Lizell med rätta framhållit.175

Här skall i korthet antydas, vad seden betytt för gudstjänstlivet,
kristendomskunskapen och den kristna karaktärsbildningen.

För gudstjänsten betydde den talrika anslutningen en stor
rikedom. "Vilken stämning skänker inte en kyrka, fylld med
andaktsfulla åhörare, och där sången stiger mäktig och stark mot höjden.
Man känner sig icke längre ensam och isolerad utan blir medveten
om att tillhöra en församling."176 Samma ord, som vid en fåtaligt
besökt gudstjänst lämna åhöraren ganska oberörd, kunna i en
fullsatt kyrka verka mäktigt gripande. Vi få icke heller förgäta
den inlevelse i gudstjänsten, som de täta kyrkobesöken medförde.
För de trogna öppnade högmässan sin för många fördolda rikedom.
För prästen var den talrika menigheten en stor hjälp. I sin
minnesteckning över prosten Johan Axel Roos i Västerfärnebo
framhåller Carl Jansson denna synpunkt. Det var, berättar han, särskilt en
omständighet, som gjorde, att Roos aldrig nog allvarligt kunde
bereda sig för varje predikan: "Det var den söndag efter söndag
fullsatta kyrkan i Möklinta." Hela veckan hörde han en stämma
som sade till honom: "Om söndag skall du åter hava framför dig
åhörare i hundratal, som alla vänta att av dig få något till livs
för sin själ; se därför till att du har något att giva dem, då du
kommer upp på predikstolen." "Och för varje gång", fortsätter
han, "jag från predikstolen sett de välbekanta anletena, har det
varit, som om jag hört denna bön riktas till mig: låt oss inte få
sitta här tomhjärtade utan räck oss rikligt och räck oss även om
möjligt något nytt ur Guds ords outtömliga förrådskammare."177

Det berättas om huru en ung och omogen präst under inverkan
av församlingens bön och andaktsfulla deltagande i gudstjänsten,
blev en helt ny människa, som tog sitt kall på allvar.

Betydelsefull blev även den kristendomskiinskap, som förhören och
predikningarna skänkte. Väl stannade det ofta vid en torr
minneskunskap, men denna var dock en groningsgrund, ur vilken andligt
liv kunde spira upp. Denna kunskap var även en viktig
förutsättning för 1800-talets väckelserörelser. Dessa hade icke varit
tänkbara utan kyrkans månghundraåriga tåliga fostran.

’121

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free