- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
130

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - I. Krisens orsaker - 1. Kyrkotuktens upplösning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

slentrianmässigt. Det var icke längre tal om ett effektivt
övervakande av församlingsbornas leverne.

Vid en prostvisitation i Orsa 1862 klagade såväl pastor som
sockennämnd över, att oaktat stora oordningar förefunnos, ingen av
uppsyningsmännen hade något att anmäla. Det visade sig, att
upp-syningsmannaskapet gick i tur och ordning i byarna.
Kontraktsprosten bad vederbörande besinna ändamålet med detta uppdrag
och icke låta det gå i tur "utan att åtminstone förbigå de därtill
oskickliga". För framtiden hoppades han på ett sorgfälligare val av
uppsyningsmän. Liknande svårigheter framträdde på många håll.
I fråga om kyrkotukten har det varit mycket betydelsefullt, att
prästerskapet ej längre kunde lita på uppsyningsmännens
medverkan. Den gamla, delvis på tvång vilande ordningen rubbades i sina
grundvalar. Kravet på religionsfrihet gjorde sig allt starkare
gällande.

Under sådana förhållanden är det icke ägnat att förvåna, att
kyrkotukten mer och mer förföll. År 1841 avskaffades
stockstraffet, som för länge sedan överlevat sig självt. Det verkar nästan
gengångaraktigt, då det vid biskopsvisitationen i Västerås 1852
framkom, att den uppenbara skriften verkställdes i kyrkans
koromgång efter välsignelsens läsande från altaret före slutpsalmen. Man
förstår, att "biskopen ej ogärna såg", om den uppenbara kyrkoplikten
skedde strax efter utgångsversen i kyrkans nedre korsgång. Det
gamla bruket uppfattades som andaktsstörande. År 1855 upphävdes
stadgandena om kyrkoplikt.2a

Vid århundradets mitt uppflammade flerstädes den gamla
kyrkotukten ännu en gång i samband med de separatistiska rörelsernas
inbrytande. Med stöd av konventikelplakatet dömdes många,
särskilt av de s. k. Orsaläsarna, men även andra till böter eller — vid
oförmåga att erlägga dessa — fängelse. Beträffande Orsaläsarna
är att märka, att straffen i främsta rummet icke gällde de fria
sammankomsterna i och för sig utan störande uppträden vid
gudstjänster och husförhör. Det berättas, att fängelset i Falun en tid
icke kunde rymma alla de många dömda. Situationen blev både ur
kristen och allmän synpunkt alltmera ohållbar.

Varnande röster saknades icke. Gösta Nelson har påvisat, att
Schartaulärjungen prosten H. F. Cedergren i S:t Peters kloster
utanför Lund i brev till prosten G. F. Iverus i Floda den 2 mars år
1852 uttalat sitt ogillande av att man anlitat den världsliga makten

’130

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:13:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrksed/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free