Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - I. Krisens orsaker - 1. Kyrkotuktens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot läsarna: "Först i yttersta nödfall skulle jag anlita världsliga
eller ens kyrkliga makten mot dem. Jag skulle söka upp dem, om
de icke ville komma till mig, hellre än att tvinga dem till
inställelse."3 Det hade säkerligen varit lyckligt, om man i tid lyssnat till
Cedergrens visa ord.
Så småningom blev det allt mera uppenbart, att den kyrkliga
ordningen icke kunde uppehållas med samma medel som den
statliga. I den biskopliga ämbetsberättelsen till 1856 års prästmöte
angavs visserligen bland de medel, varigenom konsistorium sökt
motarbeta separationen, utom förhör, undervisning och varning
även och framförallt "ett öppet och eftertryckligt anropande av
stöd och hjälp från höga vederbörande, i det väsendet och vådorna
av detta onda klart framställts". Men vid samma möte antog
prästerskapet som en gemensam handlingsregel, "att man, såvitt
möjligt är, endast med andliga vapen bör söka att möta och övervinna
detta onda (separatism och baptism)... samt äntligen ej mot rörelsens
ledare företaga någon laglig åtgärd utan kyrkorådets bifall". Det
ansågs vidare ändamålsenligt, att domkapitlet "efter sig företeende
behov" utsåge och till de av denna oro hemsökta församlingarna
missiverade särskilt lämpliga prästmän.4 Enligt prästmötets
mening skulle man alltså i det längsta gå fram på upplysningens väg.
I de svåraste fallen skulle kyrkoråden inkopplas.
Rekommendationen synes ha blivit åtlydd. I predikningar och vid husförhör
varnades för irrläror, och de separatistiska ledarna inkallades ofta till
kyrkorådsförhör. På många platser utfärdade kyrkoråden förbud
för lekmannapredikanter att hålla sammankomster. Som stöd för
dylika åtgärder åberopades bl. a. art. 14 i Augsburgska bekännelsen,
kyrkolagen kap. 22 § 4, samt prästeden.
Men ingenting kunde hejda utvecklingen. Kyrkotukten både i
dess strängare och mildare former förlorade sitt stöd i
lagstiftningen. Konventikelplakatet upphävdes 1858. Den s. k.
sakramentallagen av den 7 mars 1855, som belade med böter den, som
obehörigen förvaltade sakramenten eller av obehöriga personer
anammade nattvarden, gällde endast till 1864. År 1863 upphävdes
kyrkolagens kap. 11 § 2, som stadgade, att "den som motvilleligen sig
över år och dag ifrån Herrens nattvard håller, skall anses och
tilltalas som en okristen". Sockenbandet i fråga om dopet löstes
1859, och samma år medgavs rätt att begå nattvarden i annan
församling, vartill dock intill 1910 krävdes prästbetyg angående hin-
’131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
