Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - I. Krisens orsaker - 2. Förändringar i samhällsstrukturen - 2) Flykten från landsbygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den väldiga folkökningen från och med 1820-talet krävde ökade
arbetsmöjligheter.
Under sådana förhållanden överraskar det icke, att strömmen in
till städerna och andra samhällen växte. Utvecklingen belyses av
följande siffror, som angiva den jordbrukande befolkningen i
procent av folkmängden i dess helhet:
1840 1900 1940
Kopparbergs län .......... 89,7 58,2 37,i
Västmanlands län .......... 80,3 54 32,2
Örebro län ................ 87, i 55 30,2
Hela riket ................ 80,9 53,6 33,9
Som synes är minskningen oerhört stark. I Västmanlands län
ökade befolkningen i jordbrukssocknarna endast från 52.208 år 1805
till 64,932 år 1910, men i övriga socknar och städer under samma
tid från 31,837 till 90.988. Mellan 1880 och 1910 minskade
folkmängden i Västmanlands läns jordbrukssocknar med 6 %, från 69.440
år 1880 till 64.932 år 1910. I övriga socknar och städer växte
däremot befolkningen under samma tid med 56 %. I Kopparbergs län
ökade befolkningen i jordbrukssocknarna från 76,866 år 1805 till
117.308 år 1910, medan den i övriga socknar och städer under
samma tid ökade från 47,446 till 116.565.
Vad har nu denna väldiga folkvandring betytt i kyrkligt
avseende? Hos de utflyttade har ofta den förlorade kontakten med
jorden medfört en känsla av rotlöshet. De ha icke andligen slagit
rötter på de nya boningsorterna. Mången har känt igen sig i
Karl-feldts ord om "en ört, ryckt ur sin groningsgrund". Det blev ofta
icke endast en utflyttning ur hemsocknen utan även ur
hembygdens gamla fromma vanor. Människor, som på sin gamla ort alltid
brukat gå i kyrkan, kommo sig aldrig för att återknyta kontakten
med kyrkan på den nya platsen. Man förlorade vanan, och så blev
man borta. "Partir c’est un peu mourir," lyder ett franskt
ordstäv, som på detta område fått en slående bekräftelse.10 Det är
betecknande, att en till Bromma inflyttad Rättvikskarl för en präst
där yppar sin glädje över, att han nu skulle flytta tillbaka till
hemsocknen och då åter kunna gå till nattvarden. Att det fanns en
kyrka i Bromma också, synes han aldrig ha fått fullt klart för sig.
Icke mindre påtagliga blevo följderna för landsbygdsförsamlingar-
’137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
