Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - I. Krisens orsaker - 3. Förändringar i det andliga klimatet - 1) Den inomvärldsliga livssynens genombrott (Krisen som ett led i sekulariseringen) - a) Sekulariseringens allmänna karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
livets plantor".313 Den framträngande sekulariseringen sliter
människan först förståndsmässigt men sedan även känslomässigt loss från
"den andra världen". Om religionen lever kvar, blir även denna
något inomvärldsligt. Guds rike blir ett immanent lyckorike i
denna världen, bönen en monolog, frälsning lika med själslig
harmoni. Det finnes knappast något religiöst begrepp, som icke kan
få en sekulariserad motsvarighet. Och där religionen försvinner,
har detta de mest ingripande konsekvenser för livets alla områden.
"När man icke längre räknar med Gud i moral, politik och
kulturliv", skriver Berggrav, "igångsättes en mäktig process, som leder
till fördärv på alla områden av ett folk."32 Moralen relativiseras,
samfundet hemfaller lätt åt totalitära tendenser. Bolschevismen och
nazismen kunna väl betraktas som "sekulariseringens atombomb"
— hittills.
Det ligger i sakens natur, att såväl samhällslivets som
tänkesättets sekularisering, varom här har talats, måste beröra den
kyrkliga seden.
1. Upplösningsprocessen började med, att seden genom
sekulariseringen förlorade sin religiösa motivering och blev en tom form.
Mot slutet av 1700-talet och under 1800-talet blevo klagomålen
över vanekristendomen allt starkare. I Cleri comitialis cirkulär
1772 påtalades den kallsinnighet uti en sann gudaktighets utövning
"varmedelst, sedan kristendomen blivit förkolnad och blott i
anseende till den utvärtes bekännelsen skötes, en öppen väg beredes
för fritänkeri och gudlöshet".33 Och vid prästmötet i Uppsala 1782
yttrade ärkebiskopen: "En nog allmän saknad röjer sig på nit och
allvar i kristendomen. Nästan allt sker för syns skull och av en
gammal utvärtes vana." Lärarna borde därför övertyga människorna,
"att utvärtes ärbarhet och nådemedlens bruk av blott vana här icke
förslår".34 De lovordande omdömena från stiftets prästerskap om
förefintlig vördnad för Gud och religionen i ämbetsberättelserna
1814 äro ofta försedda med reservationen "åtminstone i utvärtes
måtto". Utan tvivel ligger det en oerhörd överdrift i vad som säges
om kyrkolivet på 1820-talet i Emigrationsutredningens
betänkande: "Religionen levde kvar endast i yttrë^bruk •—i inre mening hos
fattiga, förpinade kvinnor och andra undangömda och
förbisedda."35 Lika visst är, att den senare inbrytande väckelsen hade en
allför mörk syn på den närmast bakomliggande tiden. Men att
mörkmålningen icke saknade all grund, framgår bland annat av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
