- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
205

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - I. Krisens orsaker - 4. Kyrkans svaghet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Se vi på församlingslivet i stort, lär denna svaghet först oöh
främst ha sin grund i bristen på livskraftig kyrklig tradition i
stiftet. Hade den kyrkliga seden varit fullt levande, skulle den haft en
ännu större motståndskraft, än som var fallet. Denna brist torde i
sin tur sammanhänga med avsaknaden av i egentlig mening
kyrkliga väckelser. Blott en ständigt förnyad inspiration kan skydda
kyrkoseden från förvittring.

Nära sammanhängande härmed är bristen på kyrkligt
samfundssinne. Vid prästmötet 1886 framhöll biskop Gottfrid Billing, att
anledningen till att så stora skaror kunnat skilja sig från kyrkan utan
djup och innerlig smärta "måste i sin mån bero därpå, att de ej
blivit uppfostrade till kyrklighet". "I själ och hjärta voro vi icke
synnerligen skiljaktiga från de frikyrkligas föreningskyrkliga ideal",
skriver J. Källander om 1890-talets präster. "Men vi skilde oss från
dem däri, att vi ansågo oss böra ha fördrag med kyrkan, så länge
Herren hade fördrag med henne".101 Det svaga religiösa
samfundsinnet inom kyrkan har säkerligen delvis haft sin grund i det tidigare
nära sambandet mellan kyrka och stat, vilket medförde, som förut
framhållits, att dessa båda ända till mitten av 1800-talet knappast
kunde skiljas åt. Det tog tid, innan kyrkans religiösa
självmedvetande växte sig starkt. Till en del berodde väl det svaga
kyrkomedvetandet även på den rådande individualismen i trosliv och teologi
och på den fortgående sekulariseringen. Säkerligen var icke heller
den kyrkliga förkunnelsen utan skuld. Såväl pietismen som
neolo-gien voro svaga i sakramentspredikan. Den objektiva faktorn kom
icke till sin rätt, vilket bl. a. Gunnar Brandt uppvisat. Tidvis talades
det även alltför sällan om sakramenten i förkunnelsen. Doppredikan
kunde ibland inskränkas till söndagen efter nyår (som ofta
bortfaller), nattvardsförkunnelsen till palmsöndagen.

Men när vi spörja efter orsakerna till det i vissa hänseenden
rådande svaghetstillståndet, kunna vi ej bortse från några
förhållanden, som äga samband med prästerskapet. Härvid stöta vi genast
på det avbräck, som vållades den kyrkliga verksamheten genom den
periodvis framträdande prästbristen. Redan vid 1800-talets början
förekom ganska svår prästbrist, och efter århundradets mitt nedgick
tillströmningen till prästbanan ännu mera. Under behandlingen av
en motion om åtgärder för "den nu rådande prästbristens
avhjälpande" vid prästmötet 1862 framhölls, att prästbristen var så svår,

205

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free