Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 1. Inverkan från folkrörelserna - 1) Folkväckelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjorde ’till största delen skaran av de två hundraden, som firade
nattvard i Malungs kyrka.108 Även i Västerås stift funnos läsare,
som kunde ha underskrivit parollen: "Till kyrkan skall man gå, så
länge syndabekännelsen och Fader vår där läsas rätt."109
I stort sett verkade dock väckelsen upplösande på den gamla
kyrkoseden. Då man kommer in på 1870-talet, möta allt oftare klagomål
över, att konventiklarna drogo människor ifrån kyrkan. Härvid är
dock att märka, att på många platser minskningen i kyrksamheten
begynt redan före väckelsen. Allt färre präster kunde underskriva
en västmanländsk kyrkoherdes ord: "Det kyrkliga livet flyter lugnt
och utan störande inflytande från någon väckelse." "Samlingen"
undanträngde församlingen. Bönhuset, som förut i första hand
varit ett komplement till kyrkan, trädde i dennas ställe. Enheten i
gudstjänstfirandet gick förlorad. Redan vid 1800-talets mitt hade
väckelsen kluvits i en lågkyrklig gren, representerad av Evangeliska
Fosterlandsstiftelsen, och en baptistisk-frikyrklig linje. År 1878 kom,
som vi sett, den andra klyvningen genom Svenska
Missionsförbundets bildande. Blott en mindre del av väckelsens folk i stiftet blev
kvar inom Fosterlandsstiftelsen. Man har en känsla av, att många
blott dröjande och tveksamt skredo till separation. Det gällde dock
att bryta en månghundraårig tradition, som varit av oerhörd
betydelse för vårt folk. Särskilt i Dalarna voro de väckta ofta varmt
fästade vid kyrkan. Man stod här inför ett avgörande, vars
konsekvenser icke kunde överblickas.
Lättast var det måhända att utbyta kyrkan mot bönhuset som
gudstjänstlokal. Det kändes ofta så kallt under de höga valven.
"Det är så stelt i kyrkan, och murarna äro så kalla", sades det. Var
icke den gamla stenkyrkan symbolen av kristligt skenväsen och
döda ceremonier? "Att gå till kyrkan", brukade baptisten Anders
Erik Starnberg i Stora Skedvi säga, "är ej bättre än att gå till
krogen, och de som nu besöka skökan (= kyrkan) skola om tio à
femton år nedriva henne. Prästerna äro blodhundar, och i hela
psalmboken finnes det blott tjugu psalmer, som äro riktiga."110 Så grovt
uttryckte man sig väl i allmänhet icke. Men det är påtagligt, att
väckelsen i ett mera radikalt skede riktade en våldsam kritik mot
gudstjänsterna i sockenkyrkan. "Nu ringer det i Babel", sade man
i Orsa när helgmålsklockan ljöd.
Alltnog, den gamla enheten i gudstjänstfirandet slogs sönder.
Axel Ihrmark har berättat om huru kyrkfärderna kunde te sig i
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
