Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 1. Inverkan från folkrörelserna - 1) Folkväckelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hedemora vid 1890-talets slut. På söndagsmorgnarna såg man de
långa raderna av skjutsar, som körde in till staden från norr och
söder, från öster och väster. De åkandes antal var ganska stort.
Men när de lämnade åkdonen, delade sig strömmen. Somliga styrde
sina steg till kyrkan, andra till missionshuset. En församlingskärna,
en ingalunda liten skara män och kvinnor, firade regelbundet
gudstjänst i kyrkan. Men församlingen hade icke längre endast en andlig
medelpunkt.111 Av ämbetsberättelserna från 1880-talet framgår, att
man i allmänhet ansåg, att frikyrkligheten hade den största skulden
till kyrksamhetens avtagande. "Från ganska många håll klagas dock
över att de separatistiska och sekteriska rörelserna framkallat
minskning i kyrkobesöken, vilket är så mycket mindre att undra
över, som mången ledare av dessa rörelser framställer kyrkobesök
som en svår synd", säges det i biskop Gottfrid Billings
ämbets-berättelse till prästmötet 1886.112 Till en början blevo
kyrkobesöken mera glesa, så småningom upphörde de frikyrkliga att gå i
kyrkan även på högtidsdagar, vilket de länge gjorde. Missionshuset
fick allt mera helt ersätta kyrkan.
Därom vittnar även brytningen med det kyrkliga
nattvardsfiran-det. Ingenting väckte mera anstöt på frikyrkligt håll än de stora
massnattvardsgångarna. Likväl fortsatte många att gå till
nattvarden i kyrkan, även sedan de upphört med regelbundna kyrkobesök.
Förvaltandet av altarets sakrament hade sedan urminnes tid tillhört
det prästerliga ämbetet och var även i det allmänna medvetandet
omgivet av en särskild helgd. Brytningen skedde heller icke på en
gång utan i etapper.
1. Det började ofta med, att väckelsefolket gick till nattvarden i
samlad skara. Från Arboga omtalas 1871, att "så många av vännerna
som möjligt på samma gång infunno sig till nattvardens begående".
Man ville gå tillsammans med likasinnade. Samma benägenhet
yppade sig på andra platser.
2. Det andra steget togs, när man begärde betyg för nattvardens
begående i en annan församling, vars präst ansågs vara troende.
Sockenbandet ifråga om nattvarden hade upphävts år 1859. I juli
månad 1870 uttogo tjugu Orsabor bevis för nattvardsbegående hos
kyrkoherde R. Lundborg i Våmhus, en känd väckelsepräst. På
1870-talet begärde "de argaste läsarna" i Säter betyg för att gå till
nattvarden i Stora Skedvi, men sedan doktor Ulff därstädes själv
begynt hålla enskilda förhör med nattvardsgästerna, upphörde dessa
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
