- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
217

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 1. Inverkan från folkrörelserna - 1) Folkväckelsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stort sett har nattvardsgemenskap med svenska kyrkan, ha separata
nattvardsgångar förekommit.

Beträffande de kyrkliga gudstjänsterna synes det vara en allmän
iakttagelse, att frikyrkliga människor, med åtskilliga undantag,
mera sällan besöka högmässorna. Detta torde ha sin grund dels däri,
att de egna samfunden ofta ha gudstjänst samtidigt, dels i det
förhållandet, att högmässan framstått som en särskilt
samfundsbeto-nad gudstjänst. Det har även uppgivits, att altartjänsten kunnat
verka avhållande, då den uppfattats som "ett skramlande med tomma
tallrikar och gafflar för hungriga gäster". Däremot är det
synnerligen vanligt, att frikyrkofolk besöker aftonsånger, bygudstjänster
och husförhör. Ute i de avlägsna byarna uppehållas icke, som det
framhålles i ämbetsberättelserna till 1925 års prästmöte,
samfundsgränserna. Där blir "gudstjänst som gudstjänst". Från min barndom
minns jag, huru både missionsförbundare och baptister kunde vara
med på samlingen, när prästen kom till byn, likasom även kyrkfolket
kunde gå på "bön" i kapellet. Här glida i en särskild mening, för att
än en gång använda Lehmanns bild, strömmarna in i varandra. I
somliga av de stora Dalaförsamlingarna går man ofta till byns
missionshus vanliga söndagar, medan kyrkobesöken inskränkas till
högtidsdagarna. Man kommer ofrivilligt att tänka på synagogorna och
templet i det gamla Palestina.

I fråga om barndopet är ju baptisternas och pingstvännernas
inställning klar. Men missionsförbundets och frälsningsarmens
medlemmar låta alltjämt barnen ganska ofta döpas av präst. Och något
liknande gäller om konfirmationen. Det har hänt, att barnen
deltagit både i konfirmationsundervisningen och den frikyrkliga
bibelskolan. Vad beträffar förhållandet till den kyrkliga vigseln och
jordfästningen, kan man mångenstädes skönja en skärpt tendens
att undvika de kyrkliga formerna. Särskilt gäller detta
begravningarna, åtminstone i städerna. Frälsningsarmén, som tidigare nyttjat
den kyrkliga jordfästningen, har under de senare åren övergått till
s. k. frikyrklig begravning. Antalet begravningar utan
jordfästning i svenska kyrkans ordning var i Västerås stift under perioden
1937—1942 1.148 eller 3,6 %. Kyrklig vigsel brukas alltjämt ofta i
frikyrkliga kretsar.

Icke heller i frikyrkosamfunden följa alltid barnen i föräldrarnas
fotspår. Från åtskilliga församlingar i Dalarna berättas, att
baptismen i den tredje generationen icke sällan efterträdes av en ut-

217

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free