Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 1. Inverkan från folkrörelserna - 1) Folkväckelsen - 2) Arbetarrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
präglad indifferentism. Om väckelsens barnbarn gäller alltjämt i
viss utsträckning iakttagelsen i ämbetsberättelsen till 1925 års
präst-möte, att negationen dröjer kvar, även när den religiösa
motiveringen bortfallit. Icke sällan märker man dock hos den yngre
generationen en ökad uppskattning av det kyrkliga gudstjänstlivet. Hos
de många präster, som kommit från frikyrkohem, möter man ofta en
hög värdering av de kyrkliga formerna.
Sammanfattningsvis kan sägas, att frikyrklighetens brytning med
den kyrkliga seden för närvarande är omfattande men icke total.
Ännu äro många av väckelsens folk med starka band knutna till
kyrkan. Vad den kommande dissenterlagstiftningen i detta
hänseende kan innebära, är omöjligt att förutsäga. Tendensen synes dock
gå i riktning mot ökad separation.
A rbetarrörelsen
Då man läser referaten från de stormiga diskussionerna under
arbetarrörelsens genombrottstid omkring sekelskiftet, kan man få
den föreställningen, att rörelsen måste ha inneburit ett jordskred
för allt vad kyrklig sed heter inom arbetarvärlden. Så blev dock icke
förhållandet. Detta först och främst av den enkla anledningen, att
jordskredet i stor utsträckning redan begynt. Ännu på 1870-talet
kunde kyrkogången bland arbetarna vara mycket god. Sålunda
heter det från Norrbärke 1871: "Särskilt utmärka sig de många vid
Smedjebackens valsverk anställda arbetarnas familjer genom
angelägenheten om Guds ords hörande och läsande." Men när
arbetarrörelsen kom, hade åttiotalsradikalismen och väckelserörelserna
utfört sitt verk, och kyrksamheten var ej längre vad den varit förut.
Då Eleonor Lilliehöök gör gällande, att i vårt land en religiös
tradition bröts i och med socialdemokratiens genombrott, synes icke detta
helt motsvara det verkliga förhållandet. Traditionen var på flera
punkter redan bruten. Författarinnan medger själv detta, då hon
längre fram i sin uppsats giver några intressanta meddelanden om
arbetarnas kyrkliga inställning före arbetarrörelsens uppmarsch. På
den ort i Uppland, där hon bodde, funnos vid sekelskiftet inga andra
arbetare än lantarbetare. Dessa gingo praktiskt taget aldrig i kyrkan
utom i julottan, och då deras barn döptes och konfirmerades. De
religiösa av dem, mest torpare och småarrendatorer, voro baptister.
Någon direkt opposition mot kyrkan annat än bland de frikyrkliga
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
