Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 2. Krisen och kyrkolivet - 1) Kyrkogång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under detta århundrade har det så småningom blivit allt tommare
i kyrkorna och bönhusen, och gudliga böcker läsas allt mindre."134
Nedgången i kyrkobesök började i Övre Dalarna, särskilt i Orsa och
Våmhus. Ett annat område, där krisen tidigt satte in var, som vi
förut sett, Örebrodelen av stiftet. Närheten till det frikyrkliga
Örebro torde härvidlag ha varit av betydelse. I övrigt avtog
kyrkogången — dock med flera undantag — tidigare i Västmanland än i
Dalarna. I Västmanland kunde okyrksamheten anknyta till en viss
tröghet i folkkaraktären. Några församlingar i närheten av Västerås
blevo starkt berörda av den pågående utvecklingen.
Som allmän regel kan sägas, att de s. k. ståndspersonerna först
slutade upp med att regelbundet gå i kyrkan. Brukspatronens skjuts
körde kanske fram först efter gudstjänstens slut, då sockenstämman
började. Så småningom följdes exemplet av andra. Bruksarbetare,
statare och stadsbor började vänja sig av med att besöka
gudstjänsten. Det gick lättare, än de hade trott. Den bofasta allmogen höll
längst fast vid seden. Redan 1871 konstaterade pastor i Tillberga, att
den där talrika ståndspersonsklassen och den ännu talrikare
statfolkspersonalen voro de minst kyrksamma. "De av allmogen, som
äro i en mera oberoende ekonomisk ställning eller som åtminstone
hava egen eller eljest stadigvarande bostad, torde här kunna räknas
som de flitigaste kyrkogångarne." "Bättre är ställningen i sådana
församlingar, som huvudsakligen bestå av besutten allmoge, än
i dem, där befolkningen utgöres till stor del av bruksarbetare eller är
uppspädd av personer tillhörande den s. k. herreklassen", säges det
i biskopens ämbetsberättelse till 1892 års prästmöte.135 Iakttagelsen
vittnar om den sociala strukturens betydelse för den kyrkliga seden.
I fråga om åldersklasserna var det naturligtvis i första rummet de
yngre och medelålders människorna, som stannade hemma.
"Vördnaden bibehåller sig hos de äldre", omvittnas det i ämbetsberättelsen
från Stora Skedvi 1895, "men det yngre släktet synes i detta
avseende mindre pålitligt." De äldre fortsatte att gå. "Kyrkgummorna"
med de svarta schaletterna voro de verkligt trogna. Männen
drabbades i mycket högre grad än kvinnorna av den nva "söndagssjukan",
Från Västerås omtalas redan 1871, att de kvinnliga
gudstjänstbesökarna voro mycket talrikare än männen. Samma förhållande rådde
i Västanfors 1900. Hela familjen kom ej längre på samma sätt som
förut i samlad flock. Barn och tjänare |gingo ofta sina egna vägar.
Från flera håll framhålles, att kyrkbyns innevånare ofta voro klena
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
