- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
229

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 2. Krisen och kyrkolivet - 1) Kyrkogång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kyrkogångare. "Ju kortare väg till kyrkan, desto mera sällan
kommer man dit", säges det från Nora 1871.

Men krisen yttrade sig icke endast i ett förminskat deltagande i
gudstjänsten utan även i försämrade kyrkvanor i övrigt. Särskilt
i Övre Dalarna förekom det, att man av gammal vana gick till
kyrkan, men stannade utanför. Den på kyrkvallen stående gruppen av
sockenmän är en i sin art talande bild från denna brytningstid. Den
vittnar om brottningen mellan den gamla seden och det nya
tänkesättet, om sedens makt och — vanmakt. Fötterna gingo till kyrkan
av gammal vana, men det var något, som hejdade stegen vid
ingången. Somliga gingo in, då predikan började, och avlägsnade sig
efter dess slut. Altartjänsten uppskattades icke mycket viel denna
tid.

Många gamla sedvänjor upphörde. De dagliga böneklämtningarna
morgon och afton började bortläggas. Håvgången blev allt mera
sällsynt. Man ansåg denna insamlingsform påträngande och störande.
Det fanns församlingar, där man i stället för kollekt uttaxerade en
mindre summa per år. De gamla kyrkdräkterna försvunno ur
söndagsbilden. Sången försvagades. Man sjöng icke som förut med liv
och lust. Kantorn och orgeln fingo så gott som ensamma ombesörja
sjungandet och spelandet till Herrens ära.

Ett uttryck för de förändrade förhållandena var bänkdelningens
avskaffande. Den hade spelat ut sin roll. Det fanns gott om
utrymme i kyrkan. I Möklinta diskussionsförening debatterade man 1883
den med bänkindelningen sammanhängande frågan: "Anser
föreningen passande, att herrar och fruntimmer sitta blandade om
varandra i kyrkan på landet så väl som i städerna?" Inledaren, en
folkskollärare, framhöll bland annat, att det var oriktigt, att just i
kyrkan skilja åt de tu, som skulle vara ett. En kollega till inledaren
ansåg det däremot vara vådligt för gudstjänstens frid och andakt,
om pojkar och flickor kunde få sitta tillsammans och tissla och
tassla. Vid voteringen visade det sig, att 11 höllo på den gamla
ordningen, medan endast 4 ansågo en "blandning" av "herrar och
fruntimmer" lämplig. Vid en senare diskussion 1884 blev det dock
majoritet för bänkdelningens avskaffande.136 I den riktningen gick även
utvecklingen i stiftet. Under 1880- och 90-talet borttogs den gamla
indelningen även på landsbygden. Först 1899 blevo bänkarna (med
några få undantag) fria i Västerås.

Naturligtvis fortsatte man länge att nyttja de gamla platserna.

229

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free