- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
233

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 2. Krisen och kyrkolivet - 1) Kyrkogång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

naturlig, given och kär sak, visserligen fortsatt att själva komma till
Herrens hus. Men de ha kommit ensamma. Deras barn ha icke kommit med
dem. Ensamma ha föräldrarna suttit i kyrkbänken. Och deras barn äro
själva numera fäder och mödrar. Ja, kanske har omsider barnens exempel
påverkat föräldrarna i stället för tvärtom, så att även de gamla trogna
kyrkobesökarna alltmera sällan vandra kyrkvägen."139

Denna iakttagelse av ett stigande främlingskap inför gudstjänsten hos
de yngre generationerna är, som författaren själv påpekar, av gammalt
datum. Redan på 1890-talet började den konfirmerade ungdomen utebliva
från kyrkan efter konfirmationen. Och ofta har det förefallit, som om
varje ny generation skulle beteckna ett nytt steg i riktning från kyrkan.
Då jag skriver detta, tänker jag på en släkt i Dalarna, om vilkens kyrkliga
inställning under fyra generationer jag äger kännedom. Den äldste, som
jag ej personligen kände, gick till kyrkan varje söndag. I detta fall kunde
man måhända med en viss rätt tala om vanekristendom. Hans son sökte
sig till missionshuset och hade där sitt andliga hem. Sonsonen är, som
man brukar säga, en skötsam och rejäl karl, men hos honom ha
kyrkobesöken reducerats till julottan och ytterligare någon gång om året. Dennes
barn äro även präktiga ungdomar, men de ha utbytt farfaderns
hemlandstoner mot de sista schlagermelodierna och ytterligare lossat på de kyrkliga
banden.

På 1920-talet började radion bli en faktor i kyrksamhetens kris. Utan
tvivel har, som förut framhållits, denna nya möjlighet att höra Guds
ord hemma åtminstone i början bidragit att avfolka kyrkan. "Nu behöver
jag icke gå till kyrkan, för nu har jag kyrkan hemma", lär en
kyrkovänlig kommunalman ha yttrat, och många ha tänkt som han. Denna
utomordentliga uppfinning, som varit till sådan hjälp för gamla och sjuka,
har kunnat uppamma bekvämlighet och lust att stanna hemma från
kyrkan även hos dem, som kunnat komma till kyrkan.

Men radion har icke blott dragit människor från kyrkan. Den har
säkerligen även sin andel i den ökning av kyrksamheten, som också kunnat
förmärkas. Den negativa tendensen har icke varit allenarådande såsom
framgår av den ovan meddelade statistiken. Ha många församlingar
rapporterat minskning, ha andra kunnat uppvisa ökad tillströmning till
gudstjänsterna. Skulle man i ett ord vilja uttrycka utvecklingens innebörd,
anmäler sig ordet nivellering. Vad som har skett är, att olikheterna
utjämnats. Denna nivellering har yttrat sig på olika sätt.

1. Olikheterna mellan församlingarna och skilda delar av stiftet ha
blivit mindre.

233

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:13:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrksed/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free