- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
244

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 2. Krisen och kyrkolivet - 2) Nattvardsgång - 3) Dop, faddrar, kyrkotagning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Om komminister Barchaeus i Rättvik berättas, att han ofta kallades på
sockenbud under 1890-talet.

Men i stort sett upphörde man att kalla på prästen vid sjukdomsfall.
I biskopens ämbetsberättelse 1919 säges det, att det i Västerås stift ej
är sed att på sjukbädden kalla prästen till sig "för att av honom
uppbyggas och tröstas genom nådemedlen".159 "De flesta dö oskriftade", heter
det i en ämbetsberättelse från Dalarna 1931. I många församlingar ha
sockenbudskärlen blivit nära nog museiföremål. Men härmed ha även
viktiga tillfällen att öva själavård gått förlorade.

Under senare tid har sockenbudsseden på flera håll, kanske särskilt i
Rättvik, levat upp på nytt. I samma mån som skaran tätnar omkring
altaret, komma även sockenbudskärlen till ny användning.

Dop, faddrar, kyrkotagning

I samband med baptismens inträngande vid mitten av 1800-talet
började allt flera föräldrar underlåta att döpa sina barn. I kyrkobokföringen
fick man en ny kategori att räkna med, som icke funnits förut: de odöpta
barnen. Man märker, att prästerskapet till en början knappast visste,
huru dessa fall skulle behandlas. Skulle de odöpta barnen räknas till
församlingen eller icke? Ofta anmäldes dessa barn lång tid efter
födelsen, vilket komplicerade saken. Vi som nu leva ha säkerligen svårt att
fatta, vad en dopvägran vid denna tid kunde innebära av slitningar och
oro i församling och hem. En tusenårig tradition brytes icke så lätt.

En aning om svårigheterna i hemmen röjer ett meddelande från en
pastor i Dalarna, som återgives i biskopens ämbetsberättelse till
prästmötet 1886. "Det har hänt", heter det, "att när den ena av föräldrarna
icke velat hava sitt barn döpt och tillfälligtvis farit bort, den andra då
kommit att låta döpa det, eller att, när de båda begivit sig bort, farmor
eller mormor kommit med barnet att låta döpa det. En man har för mig
uppgivit, att han ville hava sitt barn döpt, men nödgades avstå därifrån,
till dess barnet bleve så stort, att det ej nödvändigt behövde moderns
vård, emedan modern förklarat, att om det döptes, hon ej skulle ägna
det någon vård, och han trodde, att hon i sin envishet skulle göra allvar
därmed."160

Under den första tiden hände även, att barn döptes mer eller mindre
mot föräldrarnas önskan. Om ett sådant fall berättar prosten Esaias
Tegnér i Fellingsbro i ämbetsberättelsen 1862. "Då jag efter dopet sade till
föräldrarna, att det var mig kärt se det N. N., som är känd för att vara

244

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free